Svenska medias roll ÄR att mörklägga

.

Att svenska media nu glatt döljer den förda politikens roll för morden på IKEA i Västerås och lika glatt döljer de många berättigade frågor som de väcker, bakom en mörkläggningskampanj med de ”brännbara vätskorna” vid flyktingförläggningarna är inte konstigt. Sådana är svenska medias traditioner. Vi har inga media som ägnar sig åt att granska korrumperade makthavare eller står på barrikaderna och försvarar det fria ordet. Och det har inte blivit bättre med åren. Dessutom är det ju i hög grad media som har format vår invandringspolitik vars frukter IKEA-morden är. Otaliga har snyftreportagen varit som hetsat mot utvisningar som inte tillät mentala tidsinställda bomber att gå omkring på våra gator. Media har profiterat på godhjärtade människor i samband med utvisningar och har därmed skapat en situation som inneburit att myndigheterna istället släpper ut desperata människor på gator och torg.

Genom att tillåta och driva fram sammanslagningen av allt svagare media som bara återberättar korrumperade makthavares uppfattning, utan granskning, har man gjort media allt ointressantare för läsare och tittare, därmed allt mer beroende av makthavarnas gåvor av skattemedel och låtsas-annonskampanjer som bara är till för att köpa medias tystnad. Men samtidigt har ett motsatt beroende skapats. Politik och byråkrati, befriat från den granskning som fungerande media innebär, blir med tiden beroende av tigande media och mycket känsliga för antydningar i media. Våra media behöver inte kritisera en politiker. Det räcker med att tiga. Politiker i mediaskugga har nära till paniken och kan göra vad dumt som helst för att komma ur mediaskuggan.

Allt fler genomskådar medias korrumpering, ser hur obekväma sanningar göms undan och den kritiska granskningen av makten får ge plats för dess förskönande verklighetsbeskrivning. Det får allmänheten att i allt högre grad vända sig bort från media och själva ta hand om nyhetsförmedlingen. Det är varken konstigt eller nytt. Så gjorde man bakom järnridån också, när deras media unisont förmedlade maktens berättelser. I de budskap som fördes vidare man och man emellan fanns sanningen, men säkert också omfattande ryktesspridning, utan verklighetsförankring. Att hålla sig informerad var en fråga om att kunna granska de informationer man fick, för att gallra fram vad som var sant. Media ljög, det visste man, men vad var sant av all den övriga informationen man nåddes av? Det nya hos oss, är att mycket av informationen från man till man numera kan läsas och överblickas av allt fler, så mycket snabbare, på Internet och sociala media. Då som nu berättar vanliga media till stor del maktens berättelser - men vad är sant i den brokiga informationen på Internet?

Chefredaktörerna för två av våra dominerande tidningar, båda tillhöriga Bonnierfamiljen, kampanjar idag för att dölja sin mörkläggning bakom ett skynke av ansvarsfullhet. Det sägs inte rent ut, men mellan raderna urskuldras mörkläggningen av omständigheterna kring IKEA-morden och, av det mesta att döma, lögnerna kring de ”brännbara vätskorna” av en vilja att undvika lynchstämning.

Lynchstämning skulle nog aldrig behöva uppstå om media verkligen utförde sitt arbete. Det som mediafolket slår sig på bröstet om, allt medan de pöser över av stolthet, trots att de inte utför sitt uppdrag, utan istället springer korrumperade makthavares ärenden. Det kan vara en farlig väg. Genom att inte utföra sitt arbete kan man komma att öppna dörren till just lynchstämningar. Men media behöver inte ängsligt vädja till folket att inte förvandlas till en lynchmobb. Om media utför sitt arbete, granskar våra makthavare, publicerar vad som framkommer, så utsätts våra makthavare för det tryck från allmänheten som är nödvändigt för att bekämpa korruption och rättsröta. Men det kräver förstås mer av den som är van att slicka makthavares fötter och tigga bidrag, att räta på ryggen och istället börja utföra sitt arbete.

Den ”lynchstämning” som nämnda chefredaktörer nu känner sig manade att varna för har media skapat genom överexploatering av utvisningstillfällen som vanligtvis skapar mediala reportage med stor dramatik. Det innebär dock inte nödvändigtvis att media granskat makthavare. Snarare har de ägnat sig åt sitt vanligaste substitut för granskning av makten: ”jakt på liten tjänsteman”.

Svenska medias roll ÄR att mörklägga. Förr bara makthavares maktmissbruk, nu även egna tillkortakommanden.

Södertälje söndagen den 16 augusti 2015
Mikael Styrman
.