Inte bara flyktingar behöver livboj

.

Att flyktingarna och migranterna behöver en livboj, det har vi noggrant blivit informerade av media om. En del av de berörda har med tiden och med massmedias dramaturgi nästan utvecklats till vänner till familjen, trots att vi egentligen aldrig träffat dem. Men det finns fler som drar runt i världen på jakt efter en livboj att hålla fast vid. Våra politiker, Europas ”ledare”, pressens skållade råttor, eller vad man nu ska kalla dem, behöver också hjälp. De skenar nu runt i Europa med någonting jagat i blicken. Livrädda som de är, för att media ska peka ut dem som syndabockar, försöker de övertrumfa varandra i allmän medmänsklighet och förklara hur de ska ta ned månen åt dessa fantastiska mängder människor, som de vet att de egentligen inte alls kommer att kunna hantera. Helt enkelt därför att amerikanerna jagar iväg dem hemifrån i många gånger snabbare takt än de kan tas om hand. Och det blir ju inte lättare av att detta - det mest förbjudna - inte får nämnas.

De söker stöd hos varandra, i hopp om att någon av de andra ska säga de förlösande orden: 

- Det här går inte! Det här löser inte problemet! Det här har vi inte ställt till med och det här kan vi inte ta ansvar för!

Men ännu har de inte hos varandra funnit frälsaren, som ska säga de förlösande orden. De har bara funnit fler skräckslagna politiker, som med lika jagad blick lovar allt åt alla - nu med detsamma! Bara fler politiker som är lika rädda för USA-maffian och inte vågar säga som det är, i tron att det bara är de själva som vacklar i övertygelsen, och att de andra genast skvallrar för amerikanerna om de så mycket som antyder att de själva vacklar. Vem vill väl bli en utskämd före detta toppolitiker, kanske med betongstövlar, i åtminstone det symboliska Medelhavet…livboj eller inte? För en politiker är det nästan lika illa att inte bli bjuden till nästa ”toppmöte” eller få audiens hos ”GUD” nästa gång hemmaopinionen jävlas. Inte så roligt att måsta komma hem från Washington utan att ha blivit insläppt…

Så det blir en massa skräckslagna människor som återkommande samlas till ”toppmöten” och är rädda tillsammans, allt medan de försöker övertyga varandra om att de ser ljuset i tunneln, trots att allting talar för att det är ett expresslok med flyktingar som närmar sig med accelererande hastighet och som inte kommer att lämna kvar annat än i bästa fall en blöt fläck efter deras styre.

Och för att hålla hjärnblödningen borta en dag till, enas de om någon annan som de inför massmedia kan peka finger åt, för att skydda sig själva: Han är omänsklig! Just nu är det Ungerns premiärminister Viktor Orbán som har den viktiga sociala uppgiften att hjälpa de ängsligaste av alla ängsliga politiker att överleva till nästa dag, i skräck inför den mediala klappjakten. Den som för varje dag kommer allt närmare, i kölvattnet på den förestående kollapsen - den mänskliga, den humanitära, den ekonomiska, den praktiska och den totala kollapsen, med de stora sociala oroligheterna i släptåg. Den som följer när den humanitära världsmästarkandidaten visar sig inte ens ha kommit upp på prispallen i kommunmästerskapet.

För varje dag som går, med allt pompösare uttalanden om den egna medmänskligheten och förträffligheten och andras förkastlighet, desto smärtsammare blir det att krypa till korset. Kanske är det redan så långt gånget att det inte finns något annat sätt än efter det totala fiaskot? Det som för tid och evighet skriver in en i historieböckerna som klåparen som körde hela nationen och välfärden åt helvete.

Södertälje söndagen den 13 september 2015

Mikael Styrman

.