.
(Svar på Anonym kommentar till inlägget ”Ilija Bataljan i maffians skamvrå”.)
Du är på rätt spår.
Framför allt inom tjänstemannaskrået skulle jag vilja säga. Politiker kommer och går, men tjänstemännen består. Politikerna är som regel ganska ensamma och utan resurser. De saknar ofta direkt inflytande och de saknar helt inflytande när de hamnar i maffians onåd. Då vänder alla kollegor dem ryggen - som en man - livrädda för att själva hamna i onåd. Därför försöker aldrig politiker focka kriminella tjänstemän, hur kriminella de än är. Istället smeks de medhårs för att bli allierade, istället för farliga fiender, eller för att politikerna ska få vara med och dela på stöldgodset. Bra för politikern, men illa för landet och väljarna. Maffian styr ju, genom vårt partivalsystem vilka politiker som ska bli omvalda och folket låtsas gå och välja dem vart fjärde år.
Hela systemet är naturligtvis korrupt. Nyanställda korrumperas av de som redan finns i systemet. Den som inte låter sig korrumperas blir farlig för de som är det och därför väntar en dyster karriär i periferin någonstans, förbigången i karriärstegen och missgynnad lönemässigt - i värsta fall sparken under misskrediterande former.
Valet står mellan en ljus och korrumperad framtid, alternativt en dyster och hederlig. Vad kan en människa förväntas välja då, om inga andra arbeten kommer i närheten av den levnadsstandard som ett arbete i maffians tjänst erbjuder?
Jag vet inte vad som finns att läsa på området. Säkert finns det något. Knappast något mer heltäckande, sådant som ger ett begripligt sammanhang och struktur. Jag har inte sökt aktivt men har bara snubblat över sådant som ängsligt, försiktigt och krypterat, antydande att här kan finnas något bakom kulisserna.
Staten är en stor och viktig spelare i Sverige. De flesta, kanske alla, har svårt att stå emot kriminella element som direkt eller indirekt kontrollerar staten. Det är ju inte bara staten som sådan som kontrolleras. Facken behöver väl knappast nämnas. En arbetskonflikt kan alltid skapas för att slå ut en företagare som sätter sig till motvärn. En obekväm anställd som mobbas får lamt eller obefintligt stöd från facket. Genom staten kontrollerar maffian exempelvis offentliga företag, bankerna, större kunder och leverantörer. En lindrig tillrättavisning är höga räntor på lånen. Andra banker finns inte att tillgå i en sådan situation, de vidtalas och anpassar sin policy gentemot kunden i fråga. En strängare bestraffning är krav på amortering eller uppsägning av lånen.
Trehundra personer menar man mobbas till självmord årligen i Sverige i den offentliga sektorn. Det är alltid chefen som mobbar genom ombud, underhuggare som får göra jobbet. Alla europeiska länder har lagstiftning på området. Frankrike har en utmärkt lagstiftning mot arbetsplatsmobbning. England har en som inte är lika bra men som ändå har tio års fängelse som maxstraff i skalan. Alldeles nyligt föranledde det en ledande Tory-medarbetare att snabbt som ögat sluta jobbet sitt för att förekomma ett åtal efter att ha mobbat ihjäl en Tory-medarbetare. I Sverige har vi också en lagstiftning på området. Men den används aldrig eftersom det är maffian som använder metoden i sin maktutövning.
Media som lever på presstöd är alltid oproblematiska. Media som inte gör det utan försöker försvara det fria ordet och ”den tredje statsmaktens” roll, råkar ut för att annonsörer avbokar annonser utan förklaring i stor skala. De som ska belönas däremot kan få annonser som är helt inaktuella införda mycket förmånligt, om de inte har något nytt på hyllan.
Det jag skriver om är sådant som jag i mer än 40 år sett när vi försökt värja oss mot förbrytare i den offentliga sektorn och som gör att jag kan känna igen metoder som använts mot oss. Något rättsväsende att vända sig till finns inte. De kontrollerar rättsväsendet också, naturligtvis.
Nu stärker de sitt grepp. En allt mer sönderplundrad, ineffektiv och sönderfallande offentlig sektor känner det ökande folkliga missnöjet och markens gungande under fötterna. ”Terroristjakten” kommer därför väl till pass. Inte som terroristjakt dock, utan för att den underlättar för maffian att kontrollera folkets bildande av nätverk, dels digitalt, men även genom buggning av bostäder, bilar, arbetsplatser, offentliga lokaler osv. Terroristjakten är inte terroristjakt. Den är dissidentjakt. Ju tidigare man vet om vad människor tänker göra, desto tidigare kan man sätta in motåtgärder som påtryckningar, förtal och hot i syfte att bryta sönder bildande av nätverk som hotar maffian.
Därför är den till synes okontrollerade invandringen och tidigare Reinfeldts, numera Löfvens, vimsande, inte alls okontrollerad. Invandringen är i högsta grad kontrollerad och önskvärd eftersom syftet är att skapa utanförskap och därav följande olägenheter som ger stöd för utökade befogenheter för maffian. Invandrarna bryr staten sig inte om. De är maffians kanonmat och kan slängas ut när som helst när inte maffian behöver dem. Det är ett mycket litet problem för maffian i elfenbenstornet om det oskyddade folket drabbas av lite inbrott, stölder, misshandel och våldtäkter. Därför är det bra med öppna gränser och obefintlig kontroll av grova brottslingar och jihadister som osedda tar sig in i landet. Det är i högsta grad i maffians intresse att dessa problem finns. Ett folk som inte drabbas av några problem är ju inte benäget att gå med på utökade befogenheter i psykopaters händer. De problemen söker sig inte förbi MÖP:arna vid de skottsäkra glasväggarna i elfenbenstornets portar.
När jag blev utsatt för husrannsakningar och anhållande efter uppenbart påhittade anklagelser om skattebrott, som ett led i försöken att tysta mig och stjäla mitt företag, visade det sig att det som var mest intressant och föranledde hela expeditionen var att leta igenom min hårddisk för att ta reda på vilka jag kommunicerade med.
Terroristjakt i alla ära. Men risken för att råka ut för ett terroristdåd i traditionell mening är nästan försumbar och kommer, för de flesta, att fortsätta att vara det, även om ett och annat dåd kommer att släppas igenom, eller arrangeras, för att bevara folkligt stöd för förtrycket av dem själva. Risken för att råka ut för maffians offentliganställda terrorister är däremot nära hundra procent. Åtminstone om man envisas med att vilja tänka själv och inte bli plundrad av i övrigt odugliga kleptomaner.
Södertälje fredagen den 11 december 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar