.
Ännu vet vi inte riktigt vidden av den katastrof som styrelsen och ledningen för Karolinska Institutet ställt till med. Förhoppningsvis vet de som kokat soppan mer än allmänheten. Men styrelsen vill utan att skämmas påskina att de själva inte vet mer än mannen på gatan. Det skulle förstås vara ett understatement att säga att det inte vore så bra.
Vi vet att KI har rekryterat Paolo Macchiarini till institutet för att bedriva häftig forskning med vars hjälp institutets namn ärat kan flyga över jorden. Vidare vet vi att Macchiarini tillåtits agera i någon sorts laglöst ingenmansland. Den behandling som tillhandahållits har varit vetenskaplig forskning, men ändå inte, eftersom den saknat för forskningen erforderliga tillstånd och dessutom bedrivits i strid med etablerad praxis för hur sådan forskning vanligen bedrivs. Dokumentationen av patienternas tillstånd efter ingreppen har manipulerats och förskönats. Samtidigt har, för att undvika anklagelser om, eller möjligen åtal för, olaglig forskning behandlingen påståtts vara akut sjukvård tillhandahållen i Karolinska Universitetssjukhusets regi. De två utomordentligt självgoda institutionerna, ur vilka skattemedlen forsar på ett sätt som världen knappt skådat sedan syndafloden, kör samtidigt sin personal ”på golvet”, på sjukhuset, så hårt att det kan ifrågasättas om sjukhuset verkligen räddar livet på fler människor än det förbrukar.
Trots att pengarna forsar iväg till långfingrade politiker och deras dito medbrottslingar i byggmaffian, bedrivs verksamheten i en dimma som gör det omöjligt att veta vem som gör vad, på vems uppdrag, med vilket tillstånd och med vilket syfte. Åtminstone vet man i efterhand på vilka patienter. Men det kan bero på att namnen stod i dödsannonserna. Patienterna har nämligen dött som flugor. Sex av åtta patienter har dött. Återstående två är beroende av ständig vård.
Karolinska Institutets rektor, Anders Hamsten, är inte alls med i matchen. Konfronterad med resultatet av institutets verksamhet säger han:
– Jag har tankar om att KI skulle kunna ha ett bättre kontrollsystem när det gäller bisysslor.
Det är intressant och avslöjande att han uttrycker sig just så. Att Karolinska Institutet rekryterat en ”stjärnkirurg”, som att döma av ”Vanity Fairs” granskning inte bara förefaller vara mytoman, utan dessutom varken tycks vara stjärna eller kirurg, bekommer inte den självupptagne Hamsten nämnvärt. Däremot tycks det vara utomordentligt sårande att en i det närmast identisk verksamhet bedrivits i Ryssland.
Hanteringen av hela Macchiarini-ärendet präglas av en påtaglig inkompetens. Det vore intressant att veta om odugligheten funnits hos styrelse och ledning hela tiden eller om möjligen den upphöjda tillvaron på KI resulterade i hybris, med oduglighet som slutprodukt.
Vanity Fairs granskning antyder att det inte bara är på Karolinska Institutet som styrelse och ledning har en släng av samma sjuka. En väsentlig skillnad tycks dock finnas mot utländska institutioner. Paolo Macchiarini har sökt sig till de övriga och också sökt sig bort, efter att antingen ha avslöjats eller varit oförmögen att presentera bevis på erforderliga meriter. Mellan raderna kan möjligen anas att de institut, som före Karolinska fått påhälsning av Macchiarini, kan ha upplevt situationen som så generande att man valt att skiljas från Macchiarini i tysthet.
En skillnad till finns mot de övriga institutionerna. På KI fick Macchiarini alla behörigheter - utan knussel.
Undrar om man kan bli professor där om man är veterinär - om man inte själv betonar det? Kanske bäst att grunda med lite positiv PR först? Det tycks ju vara det enda kriteriet som räknas på KI…
I djursjukhusvärlden är det nog inte lika lätt att bli professor.
Södertälje söndagen den 31 januari 2016
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar