Vem eller vad ska räddas av politrukutredningen av KI-skandalen?

.

Som väntat duckar åklagarmyndigheterna för katastrofen på Karolinska Institutet och Universitetssjukhuset. I svenska media har Macchiarini’s eskapader beskrivits som vållande till annans död eller vållande till kroppsskada. Men om man har tittat på Uppdrag Gransknings inslag och Bo Lindqvists filmserie samt följt med eftersvallet i media, framstår det inte som osannolikt att mord eller dråp lika gärna skulle kunna bli gärningsbeskrivningen.

Mest nedslående och upprörande och mest skadligt för KI:s och Nobelprisets anseende samt förtroendet för Sverige som forskningsnation, är att det framkommit att KI:s ledning, dess rektor, och möjligen även konsistoriet, varit införstådda med Macchiarini’s forskningsfusk, hans fusk med sitt CV och sist, men inte minst, med att patienterna dör. Trots insikten om detta har man mörklagt katastrofen och tigit om konsekvenserna medan man låtit Macchiarini fortsätta ta död på fler patienter utomlands, istället för att slå larm. Medhjälp till dråp eller medhjälp till mord är möjliga åtalspunkter mot ledningen- om polis och åklagare sköter sitt arbete.

Det normala när dylikt inträffar i samhället är att åklagarmyndigheten omedelbart företar husrannsakan och bevissäkring på platsen samt anhåller och eventuellt även häktar ansvariga. Det är självklart svårare för polis och åklagare att sköta sitt arbete på ett hedervärt sätt när de inblandade är rektorer och professorer, än när det är Nisse i Hökarängen som i fyllan stuckit kniven i frugan. Det blir inte ett dugg lättare när konsistoriets ordförande är en etablerad yrkesbrottsling, eller politiker som de ibland kallas, förre folkpartiledaren Lars Leijonborg. Det borgar ju för att det ska bli mycket grus i rättsmaskineriet. Åklagarna är säkert också extra darriga efter att ha gjort en mindre lyckad föreställning i fråga om barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Nu försöker systrar och bröder i den sjukvårdspolitiska nomenklaturan, eller sjukvårdsmaffian om man så vill, att hjälpa KI’s ledning av kroken, återställa förtroendet för KI samt återupprätta det internationella förtroendet för Sverige som forskningsnation, genom fortsatt mörkläggning. Metoden innebär att förekomma åklagarens insatser genom att tillsätta en ”pålitlig” politrukutredning.

Valet föll på Sten Heckscher som har gedigen politrukbakgrund. Så här sammanfattar Wikipedia:

Sten Heckscher, född 29 juli 1942 i Stockholm, är en svensk jurist, domare, ämbetsman och socialdemokratisk politiker. Han har bland annat varit näringsminister, president i Kammarrätten i Stockholm, chef för Patent- och registreringsverket, rikspolischef och ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen.

Heckscher är son till högerpartiledaren Gunnar Heckscher och sonson till ekonomihistorikern Eli F. Heckscher samt bror till översättaren Einar Heckscher, läraren Ivar Heckscher och ambassadören Eva Heckscher.

Till sin hjälp har han valt en kvinna som varit journalist på Dagens Nyheter(!) i 20-talet år: Ingrid Carlberg, gift med Pär Nuder.

Den tredje ledamoten blir Carl G Gahmberg, professor i biokemi i Helsingfors. Hans lämplighet beror sannolikt på att han är utländsk ledamot av svenska Kungliga Vetenskapsakademin. Tillräckligt långt bort för att framstå som opartisk - tillräckligt nära för att han ska hålla sig i skinnet. Det kan ju vem som helst räkna ut, att det där har inte Heckscher hunnit tänka ut själv. Det har skurkarna Leijonborg och Hamsten filat på ett tag.

Det går att förstå att Heckscher har en bister uppsyn när saken offentliggörs. Åklagaren ska hållas på avstånd, skurkarna på KI ska frias, medan KI’s och Sveriges förtroende som forskningsnation ska återupprättas, samtidigt som ingen ska få veta vad som egentligen hände. Allt utan att Heckscher’s eget eftermäle ska bli att han var skurken som hjälpte psykopaterna på KI att komma undan. Leijonborg och Hamsten är förväntansfulla som småbarn som väntar på tomten på julafton, men Heckscher ser mest ut att tänka: hur fan ska jag komma ur det här? En tröst blir väl arvodet. I Karolinskas hysteriska miljardsvindel kan inget arvode sticka ut.

Det ligger i farans riktning att vi kan ha många års internationella domstolsprocesser om katastrofen på Karolinska framför oss. Sveriges korrumperade rättsväsende kommer att kläs av in på bara revbenen. Vitsar och skämt om det svenska rättsväsendet, om svenska forskare och läkare, kommer att bli vanligare i USA än vitsar om polacker någonsin varit. Ingen forskare kommer att kunna tala om att han är från Sverige, utan att alla andra kommer att ha mungiporna vid örsnibbarna. Nobelprisets blotta nämnande kan komma att utlösa allmänt fnissande eller senare på kvällen regelrätta skrattsalvor. Detta i en bransch där många tar sig själva på mycket stort allvar.

Den svenska nomenklaturan måste förmodligen bestämma sig för vad som är viktigare. Att försöka återställa alla andras renommé och anseende, eller att solka ned alla andras anseende för tid och evighet, för att rädda skurkarna Leijonborg, Hamsten och kompani. Heckscher's politrukutredning måste välja väg. Väljer de fel väg är risken betydande för att alla - utom möjligen Leijonborg och Hamsten  - kommer att vara förbannade på Heckscher och hans sällskap för tid och evighet.

Nu kanske jag målar fan på väggen? Kanske är Heckscher's utredning så begränsad i sina direktiv att den bara ska fungera som en låtsasutredning en tid, för att ge Leijonborg och Hamsten tid att köra bevisen i dokumentförstöraren? En sak är i alla fall säker. Våra åklagare kommer att stå och kika ängsligt genom persiennen för att se när det slutat lysa på KI om kvällarna, så att de kan åka dit och pliktskyldigast låtsas utföra sitt arbete.

Södertälje torsdagen den 11 februari 2016

Mikael Styrman

.