En björntjänst?

.

Nationalsocialdemokratiska regeringar har länge haft för vana att utse någon, eller några, favoriter som de gynnar och vilka de återkommande har möten med. Då brukar det kallas för att de har överläggningar med ”näringslivet”.

P G Gyllenhammar var en sådan, Marcus Wallenberg en annan. I och för sig begripligt att det förekom en dialog mellan regeringen och Gyllenhammar mot bakgrund av hur stora Volvo var i Sverige. Men det var ju ändå inte synonymt med att ha överläggningar med ”näringslivet”. Sveriges små och medelstora företag existerade i en helt annan och bistrare verklighet än de stora företagen som bars på skattebetalarnas armar av regeringen.

Detta osunda system fick också många absurda, för att inte säga intill ren idioti gränsande och löjliga konsekvenser. Volvo byggde, i en värld i vilken alla andra tillämpade löpande bandsprincipen istället fabriker i vilka man försökte prata ihop motorerna under trevligt umgänge och under avslappnande former. Visst, alla skulle vilja jobba så, men det var sannolikt ett utslag av verklighetsflykt att försöka göra det medan konkurrenterna använde löpande band. Saab byggde, när varvet lades ned i Malmö, en ny bilfabrik i Malmö, trots att man bara lyckades sälja en bråkdel av de bilar man redan kunde tillverka i Trollhättan. Ekonomiska stolligheter, men några röster köpte det väl? Det är klart att sådana tokigheter ägnar sig inte fabrikanter åt utan gentjänster som sätter marknadsekonomin ur spel.

Vad Carl Bennet fått för utbyte för sin roll som ställföreträdande politisk rövslickare har jag inte fördjupat mig i, men jag skulle bli förvånad om det inte finns många nollor bakom siffran i den vågskålen.

Så här i eftersvallet till Swedbankstämman kan det finnas anledning att fundera på om miljardären Bennets brandtal till förmån för jaktkamraten Sundström i själva verket kanske var en björntjänst?

Falun torsdagen den 7 april 2016

Mikael Styrman

.