Hot eller räddning?

.
Såg i ett vetenskapsprogram på SVT att det numera finns forskare som, sannolikt inspirerade av diverse av Hollywoods Science Fiction-filmer, vill forska i hur man ska upptäcka asteroider och kometer på väg mot jorden. Idén är att även flyga dem till mötes och sedan med hjälp av till exempel kärnvapen få dem att ändra sin kurs, förhoppningsvis så att de missar jorden.

Det som först slår en är naturligtvis att här är fråga om bondfångeri av den gamla klassiska modellen. Man lurar till sig pengar, vanligen ”andras pengar”, vilka olika förvaltare är vårdslösare med än egna pengar. Försåtligt och förslaget kallas det forskningsanslag hellre än stöldgods, trots att skillnaden på sin höjd är hårfin.

Men låt oss lämna bedrägerierna därhän och istället fråga oss om målsättningen. Är den ens önskvärd att lyckas med? Är en annalkande asteroid eller komet ett hot mot Jorden och Mänskligheten? Eller är det istället en möjlighet?

Om man ser sig om på jorden blir man inte precis uppiggad. Människan har förökat sig så till den milda gräns att det snart inte längre finns plats på jorden för andra existenser. Näringskedjor och biosystem slås i spillror, djurart efter djurart utrotas slutgiltigt. Fiskebestånden är i många fall nära utrotning, bestånd efter bestånd kollapsar. Halva mänskligheten lever på vad havet ger, vilket innebär att minst halva mänskligheten snart svälter redan av den anledningen. Problemet förvärras av av okontrollerade och massiva utsläpp av plastprodukter i haven vilket sannolikt kommer att leda till utrotning av många arter, möjligen med kollaps av näringskedjor som konsekvens. Uppvärmningen av haven kommer, trots att många gärna vill inbilla sig att den inte existerar, eller att mänsklig verksamhet inte orsakat den, att slå ut koraller och sannolikt många fler livsformer, vilket kommer att påskynda massvält för stora delar av mänskligheten.

Våra jordbruksmetoder får grundvattenreserverna att sina i rask takt. Länge trodde vi att det var ett amerikanskt problem att överexploatera sina grundvattenreserver. Nu vet vi bättre. Vi är lika goda kålsupare. En annan konsekvens av våra jordbruksmetoder - av att vi odlar ettåriga monokulturer - är att våra pollinatörer, bin och humlor dör. När kilometer efter kilometer, mil efter mil, i jordbrukslandskapet bara består av en och samma gröda - besprutad gröda - måste man vara väldigt välvilligt inställd till självbedrägeri för att kunna intala sig att det ska vara nyttigt för våra livsviktiga pollinatörer. För att ytterligare lägga lök på laxen måste jordbruksmark och grödor besprutas och gödslas allt mer. Det är en konsekvens av att monokulturer är känsliga för smittspridning. Följden av besprutandet blir att de för jordbruksmarken nödvändiga daggmaskarna och snart sagt alla andra för oss livsviktiga livsformer dör, varefter jordbruksmarken blir steril för lång tid framåt. När allt fler människor behöver födas blir nu konsekvensen istället att förmågan att producera livsmedel snabbt avtar.

Fler samverkande hot finns, exempelvis klimatförändringar och jordbruksindustrins förmåga att förstöra jordbruksprodukter genom ”förädling” till vattenstinna, utspädda, vackra men ur näringssynpunkt värdelösa bluffgrönsaker. Trots att vi äter allt mer får vi i oss allt mindre näringsämnen. Nämnas bör även kemiindustrins ödeläggelse av våra grödors genetiska bas genom kloning vilket utan minsta tvekan kommer att resultera i att viktiga grödor kommer att slås ut på kort tid - globalt - när det oväntade inträffar. Orsaken är enkel. Det är människans inbilskhet och dumhet som fått människan att tro att man under några år på högskola kan lära sig att göra ett bättre jobb än naturen kan efter hundratusentals år av experimenterande. Den halvan av mänskligheten som lever av jordbruksprodukter går således också emot massvält.

I stort sett hela mänskligheten går därmed mot en sannolikt inte avlägsen massvält. Det är mer än inbilskt att tro att det sker lugnt och fredligt. Istället kommer det naturligtvis att ske under former som sannolikt kommer att få våra samhällssystem att kollapsa. Hittills har vi sett amerikaner massmörda försvarslösa människor godtyckligt världen över - för sitt nöje och för sitt välstånd. När vi drabbas av ”naturens hämnd” vilket redan pågår, om än ännu med låg intensitet, kommer var och varannan att slå ihjäl och plundra varann. Inte bara Anders Sundström, Mona Sahlin och Sven-Erik Bucht kommer att stjäla och plundra, för att nu bara ta några exempel. Alla kommer att göra det. Men till skillnad från dagens amerikaner kommer morgondagens svältande att göra det för att överleva. De viktigaste orsakerna är att människan valt icke hållbara jordbruks- och fiskemetoder, att vi använder olja på ett sätt som vi inte förstått att ödelägger skapelsen samt framför allt att vi inte förmått att anpassa folkmängden efter maten, därför att vi varit för duktiga på att dölja vad som pågår.

En del extremt naiva optimister tror att människan ska gå över till att äta skalbaggar och larver när maten inte räcker. Som om det skulle kunna vara en lösning med det stora problemet kvar - en ständigt ökande mänsklig befolkning. På sin höjd kan det ge en kortare stunds anstånd inför galgen. Troligen kan det bara bli aktuellt i vissa begränsade intellektuella kretsar, i vissa stadskärnor där man saknar kontakt med verkligheten. Själv tror jag mycket lite på det scenariot. Istället tror jag att vi kan lära oss av historien hur det kommer att gå. När människan har ställt till det tillräckligt jävligt, så att det inte längre finns mat åt en ständigt växande befolkning, omgiven av kollapsade näringskedjor och ekosystem, då går det som i Stalingrad. Då kommer människorna att äta varandra. Åtminstone om det inte hinner bli så varmt, att törst och slöhet gör att vi inte orkar äta varandra innan vi dör.

Mot denna bakgrund - hur ska vi se på asteroider, kometer och andra himlakroppar som kan träffa oss? Är det verkligen ett hot? Är det inte snarare en möjlighet? En nåd att stilla be om? Människan har snart, mycket snart, ödelagt hela skapelsen. Vi vet att om människan får hållas kommer människan utan minsta tvekan att ödelägga hela skapelsen och därigenom även sig själv. Men om vi träffas av en himlakropp som kraftigt decimerar mänskligheten till ett uthålligt antal - det som andra ”lägre stående” livsformer gör hela tiden, men som den ”fantastiska" människan inte klarar - då finns ju alltid hoppet att någon spillra av mänskligheten överlever och att naturen kan återhämta sig.

Jorden överlever alltid, men det är inte säkert, kanske inte ens troligt, att människan gör det. När klåparen människan stökat till den underbara skapelsen tillräckligt illa, då börjar naturen om - utan människan.

Falun onsdagen den 10 maj 2017
Mikael Styrman
.