.
Russia Today (RT) uppgav igår att förutom Ryssland har även Storbritannien, Slovakien, Tjeckien, Sverige och USA haft tillgång till nervgiftet ”Novichok” som angetts ha använts vid förgiftningsattentatet i Salisbury för en vecka sedan. Vid attentatet förgiftades Julia och Sergei Skripal. Sergei var före sin pensionering verksam som brittisk spion i Ryssland och ska ha överlämnats till Storbritannien i samband med en fångutväxling.
Mången naiv svensk lyfter förmodligen överraskat på ögonbrynen av att Sverige nämns i sammanhanget. Att Sverige ägnar sig åt sådant har man minsann inte nämnt vare sig i Let’s Dance, Bingolotto, Robinson eller någon av de många viktiga och allmänbildande sportsändningar genom vilka svensken inhämtar sin omvärldsinformation.
Men då har man förstås läst sin historia dåligt.
Med början under 1980-talet uppstod under ett par decennier ett betydande antal rättshaverier vilka kom att bli uppmärksammade under 2000-talet. Det innebär inte att sådana inte fanns tidigare. Inte heller att sådana inte fortsatt att uppstå senare. Men det innebär - möjligen - att under den här tiden hade man accepterat att förfallet inom polis och rättsväsende efter lång tid av politisk målstyrning hade nått en grad som innebar att om några uppmärksammade brott över huvud taget skulle kunna klaras upp så fick man vända på arbetsmetoden.
Tidigare hade svenska polisen och åklagarna, efter sannolikt bästa förmåga, försökt arbeta som polis och åklagare i andra länder gör. Mord och grövre brott klarades upp - i den mån så skedde - genom spaning. Det nya innebar, att efter en lång tid av politiska utnämningar som var resultatet av att politisk lojalitet värdesattes högre än yrkeskunnande och skicklighet klarades inte längre grövre brott upp. Arbetsmetoderna förändrades så att man istället valde ut en lämplig syndabock och sedan konstruerade en polisutredningsattrapp som kunde läggas till grund för en fällande dom i en politiskt lojal domstol. En förutsättning var att inte utredningarna utsattes för någon kritisk granskning av exempelvis media. Någon sådan risk visade sig länge inte finnas. Men så kom Hannes Råstam och började granska Tomas Quick-justitiemorden…
Makten drar till sig kriminellt slödder. Så har det alltid varit. Så är det överallt. Skillnaden mellan Sverige och andra länder som vi gärna jämför oss med är att i Sverige förekommer inget arbete som syftar till att klara upp och beivra brott som begås i den offentliga förvaltningen. Rättsväsendets roll har kommit att bli att istället sopa igen spåren och skydda brottslingar med politiskt kontaktnät.
Vad har nu detta att göra med nervgiftsattentatet i Salisbury, undrar kanske någon?
Jo, ett av dessa många rättshaverier var kryssningsfärjan Estonia’s haveri den 28 september 1994. Inte så mycket haveriet som sådant, utan den fullständigt obegripliga mörkläggningen som skedde efteråt. När färjan förliste hade vi en pro-amerikansk regim under ledning av Carl Bildt. Dagarna efter haveriet lämnades makten över till en nästan lika pro-amerikansk regim under ledning av Ingvar Carlsson. Det resulterade i den helt makalösa åtgärden att utlysa gravfrid över haveriplatsen och täcka över färjan med sand och betong. Varför? Ja, det undrade många men någon begriplig förklaring fick vi aldrig.
Vid den tiden pågick plundringen av det kollapsade Sovjetunionen med avseende på vapen, militärhemligheter och dylikt, med hjälp av ”agent dollar”. En del av spekulationerna i kölvattnet orsakades av att svensk säkerhetspersonal var med på färjan. Jag minns inte i skrivande stund om det var polisiär eller militär säkerhetspersonal, men en stor del av fokus låg på frågan om de hade haft med sig något som inte borde finnas på en civil färja och som kunde ha orsakat haveriet. Men det är möjligt, kanske till och med troligt, mot bakgrund av uppgifterna i Russia Today, att fokus i frågan låg fel.
Det handlade nog inte om sprängämnen. Novichok utvecklades under åren 1971-1993. När Ingvar Carlsson & Co 1995 vidtog den för oinvigda helt obegripliga mörkläggningen av haveriet genom utlysning av gravfrid och övertäckning av vraket, ligger det i farans riktning att syftet var både att dölja att Sverige deltog i svart handel, medelst mutor, och smuggling av kemiska stridsmedel från det kollapsade Sovjetunionen och att skydda allmänheten från kemiska stridsmedel, vilka till följd av haveriet befarades kunna skada dykare och andra, i eller i närheten av vraket. Kanske inte så mycket av omsorg om de människor som kunde skadas, som av rädsla för den politiska skandal som kunde bli följden och resultera i att den politiska makten riskerade att gå förlorad. Över allt låg även som en våt filt svenska politikers önskan att hålla uppe en fasad av alliansfrihet. Nu var det väl inte så många som trodde på den där alliansfriheten. Men det kan nog ha undgått våra ”stjärnpolitiker” som under sitt vimsande där uppe i elfenbenstornet bara umgicks med meningsfränder.
Var det plundringen av Sovjetunionen på amerikanskt uppdrag och farhågor för vad Novichok eller andra gifter skulle ställa till med, blir ju plötsligt den befängda övertäckningen av Estonia begriplig, rent av omtänksam.
Falun söndagen den 18 mars 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar