.
När man nu följer rapporteringen om efterspelet till nervgiftincidenten i Salisbury, Storbritannien, kan man inte låta bli att le igenkännande.
Man vill gärna få oss att tro, att Storbritannien satt ned foten och bestämt sagt ifrån mot Ryssland. Att man djärvt och utan rädsla protesterat.
I själva verket är det nog så att Storbritanniens agerande styrs av vanlig skolgårdsmobbningslogik. Man vågar inte säga ifrån mot den stora busen på skolgården som har skapat problemet. Men man vågar ta i på skarpen mot den som den stora busen mobbar - av de enkla anledningarna att man dels inte är rädd för den mobbade och dels inte själv vill bli mobbad av den stora busen.
De flesta växer så småningom upp. En del lämnar skolgårdsmobbningen bakom sig. Andra blir vuxenmobbare och kliver själva in i skolgårdsmobbarens roll. Andra fortsätter att vara mobbande skolbarn hela livet.
Att Storbritannien nu är lydiga och mobbar Ryssland beror således på den sedan tidigare etablerade rädslan för att själva bli mobbade av den stora skolgårdsbusen. Möjligen även på att britterna är aningslösa och naiva, konfronterade med den amerikanska gränslösheten.
Det fanns en tid då solen aldrig gick ned över det brittiska imperiet. Jag antar att man kan säga att Storbritannien då var den stora skolgårdsmobbaren. Sedan befriade tyskar och japaner Storbritannien från imperiet. Tyska kärnfysiker i amerikansk exil befriade britterna från japanerna. Ryssar med industriell amerikansk hjälp befriade britterna från tyskarna. Det fungerade så länge en stark, hyggligt hederlig och humanistisk man som Roosevelt tyglade busarna. Men efter Roosevelt gick hela landet åt helvete och förvandlades till en militärdiktatur styrd av höggradigt kriminella. Och nu mobbar därför Storbritannien och andra amerikanska vasaller sin räddare Ryssland av rädsla för den nuvarande skolgårdsmobbaren, USA. Busarna har redan viftat med tullvapnet för att hålla småpojkarna och småflickorna i skinnet.
Vuxna britter, sådana som hade upplevt Andra Världskriget, brukade aldrig göra någon hemlighet av att de tyckte att amerikaner över lag var fåntrattar som klev in i kriget sedan britter, ryssar och andra redan hade vunnit det. Britterna har numera degenererats, eller mognat, till nostalgiker som sjunger ”Rule Britannia” några gånger om året i Royal Albert Hall. Inte så olika de inbilska fåntrattar som den förra generationen britter föraktade.
Efter sig lämnade det brittiska imperiet mängder av konflikthärdar eftersom man tillsammans med andra kolonialister drog nya gränser med linjal vid skrivbordet, korsande alla etniska gränser. USA har tagit vid där Storbritannien lämnade. Där britterna skapade ett slags Pax Britannia, samt ordning och byråkrati, skapar USA istället ett allas krig mot alla där USA är garanterad att ”vinna” därför att USA deltar på alla sidor och deras krigsindustri och hemliga organisationer beväpnar alla sidor - i vanlig ordning finansierat med lånade medel i utbyte mot bakom polityren värdelösa dollar. Förlorare är alla människor bosatta i områdena. Indirekta förlorare är vi alla som får ta emot flyktingsströmmarna, därför att våra politiker är sådana fega, ryggradslösa krakar att de inte vågar säga ifrån när USA gång efter annan terroriserar befolkningen i andra länder - i demokratin och frihetens namn.
Falun onsdagen den 14 mars 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar