Ingen vill bygga åt de fattiga

Dansen kring guldkalven saktar in. Guldkalven är insatslägenheter i eller nära Stockholm, i tätt exploaterade områden, vilka lägenheter man med stöd av olika skojarmetoder kunnat sälja till generande höga priser. Köpare är människor som flyttar till Stockholmsområdet, eller redan bor där och vanligtvis behöver större bostad. 

Men det är bara en mindre del av de som behöver bostad som har kunnat köpa en i de nyexploaterade områdena. I skrivande stund är det inte lätt att avgöra vem som blev sittande med Svarte-Petter. Den som kunde köpa en lägenhet eller den som inte kunde köpa en? Flera exploatörer av lyxlägenheter hänger i gärdesgården nu. I flera föreningar pågår eller förbereds rättstvister efter att det framkommit att exploatören ägnat sig åt tvivelaktiga metoder.

Nu i eftertankens kranka blekhet har man kommit på att ingen har byggt åt de fattiga, åt de som inte har råd, eller får låna till, att köpa lyxlägenheterna. ”Alla” sätter upp samma bekymrade min. Men ingen vill bygga åt de fattiga. Ingen vill ens ha dem i sin kommun. De är bara till besvär, belastar socialen och befrämjar kriminaliteten. Men det säger förstås ingen. Alla hycklar.

En annan sida av myntet är att ingen varken kan eller vill bygga åt fattiga, eftersom vi har ett regelverk som gör att det inte går att bygga billiga bostäder åt fattiga. Åtminstone går det inte att bygga åt dem och tjäna pengar. Vem vill bygga och förlora pengar? Ingen, naturligtvis. Det går bara att bygga dyra bostäder åt dem och de har de fattiga inte råd att köpa. Regelverket är tillkommet i bästa välmening. Ingen skulle vara fattig i Sverige. Alla skulle vara rika. Partiet och staten, i nämnd ordning, skulle göra dem rika. Sedan tog ”andras pengar” slut och alla blev allt fattigare efter åratal av årliga smygdevalveringar av valutan för att exportera arbetslösheten. Sedan importerade våra politiker en miljon människor från tredje världen. Alla är inte fattiga, men de flesta.

Nomenklaturan, mest sosseadel i andra och tredje generationen, som levt gott på systemet, förlorade tron på systemet och började plundra det, väl medvetna om att det är riskfritt. Som i Sovjetunionen när den föll samman. Nu i den sista sovjetstaten. En korp hackar inte en korp. Sosseadel i rättsväsendet sätter inte åt sosseadel i den offentliga förvaltningen.

Där är vi nu. En miljon trångbodda fattiga och osäljbara bostäder byggda åt de rika. En offentlig sektor i fritt fall. Snart ingenting som fungerar i landet.

Våra politiker går inte riktigt i takt med verkligheten.

Falun tisdagen den 22 maj 2018

Mikael Styrman

.