.
Det går dåligt för Sosseriet och det är ingen hemlighet. Men, det har väl knappast undgått någon att sosseriet drabbats av påtaglig panik och delvis uppgivenhet, nästan depression. Uttrycken det tar sig är naturligtvis väldigt varierande, ibland överraskande. Uppgivenheten kommer kanske från den tråkiga insikten att man gjort pajaskonster av landets regerande och att verkligheten nu knackar allt hårdare på dörren, ackompanjerad av skrik från våldtagna kvinnor, maskingevärseld från ”utsatta” som jagar varandra med bil i våra städer på 1920-talets Chiago-vis samt handgranater som allsköns importerade yrkeskriminella slynglar numera använder istället för Kina-puff, vilket var det som användes i min ungdom.
På punkt efter punkt konfronteras Sosseriet med sina lögner och skönmålningar, som man nu får tugga i sig. Det har nog helt enkelt blivit för många lögner och för många skönmålningar under de senaste åren. Allt större resursbrist, allt fler nedskärningar och allt större plundring av den offentliga sektorn utförd av politiker och deras skyddslingar - alltid ostraffat! Men varför sådan panik? De presenterade opinionssiffrorna ger åtminstone i otolkat skick ingen förklaring.
Kanske är det vetskapen om, eller tron på, att många av Sverige-Demokraternas sympatisörer misstror politiskt kontrollerade journalister och media samt politiskt styrda opinionsundersökningar. Därför tros SD-sympatisörer i hög grad inte delta i eller svara på opinionsundersökningar, varför undersökningarnas resultat tros ge en skev bild som missgynnar Sverige-Demokraterna. Sosseriets tapp är i så fall större än det som opinionsundersökningarna visar. Om det är Sosseriets egen analys blir paniken begriplig.
En annan faktor är förstås att man länge, med medias hjälp, lyckades stigmatisera SD-sympatisörer. Folk vågade helt enkelt inte tala om att de var SD-anhängare. Den effekten klingar nog av ganska snabbt när var fjärde väljare, eller mer, kan vara SD.
Något som uppmärksammats i dagarna är att SD tidigare inte attraherade kvinnor, något som uppges numera ha förändrats. Jag kan tänka mig att sosseriets (Kommunals?) propagandafilm i vilken en småpamp fick utge sig för att vara vårdbiträde och sedan visade sig inte vara det, har haft stort symbolvärde. Det blir helt enkelt för falskt och manipulativt. Inte ens i en valfilm kan en vanlig gräsrot respekteras. Till och med i det sammanhanget är en kamouflerad politruk att föredra.
Det är ganska komiskt att i rådande läge söker sig de gamla maktpartierna till varandra. De som har ställt till det. Moderater och Socialdemokrater talar allt högre om att regera tillsammans. Men det kan bli svårt. Om man inte lyckas hålla ihop valfusket som på den gamla goda tiden kan utfallet bli att moderater och socialdemokrater tillsammans inte blir lika stora som SD. Flera partier är även i farozonen för att åka ur Riksdagen vilket gör den politiska verkligheten efter valet svårare än vanligt att bedöma. KD har ängsligt närmat sig verkligheten. Liberalerna påminner om att de krävde att nysvenskar skulle lära sig språket för att kunna bli integrerade. Det fick de minsann veta hut för av det nationalsocialdemokratiska åsiktsförtrycket och den av dem ledda journalistiska mobbarkören. Samtidigt var det väl ungefär så långt som en folkpartist kan sträcka sig. De måste ju alltid vara lite finare och lite märkvärdigare än alla andra. Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet trängs på en gemensam gren där de slåss om alla godhjärtade och manipulerade som vägrar att ta till sig verkligheten. ”Allt åt alla, nu meddetsamma” är det som gäller - Sverige är rikt! Men åtminstone Centern och Miljöpartiet ligger nära till att åka ut. Det kan nog vara så med den gruppen väljare som de slåss om, att de till stor del är samma personer som blir drabbade när resursbrist gör sig påmind. Det finns ju alltid en risk med att berätta allt för mycket sagor om den ljusnande framtid och om hur bra allt ska bli för väljarna: risken är att de kommer på att man ljuger för att få deras röster.
I åratal har Sosseriet, med vissa stödpartier, indoktrinerat massorna att tro att allt ska gå bra med massmigration och assimilering - eller flyktingar och utsatta som Stefan Löfvén brukar säga. De som trodde annat skuldbelades och svartmålades som rasister. Och nu när verkligheten talar ett helt annat språk blir det svårt att programmera om de godhjärtade troende. De tycks istället söka sig till Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som satt sig på samma gren och vill ha mer av samma. Vad blir det då kvar åt S och M att dela på? Det kan bli partislakt.
Förr kunde man åtminstone lita på att kriminella småpampar räknade rösterna ”rätt” och att man ute i periferin ”brukade rösta åt sina väljare” när de inte kom till vallokalen, som (S)-kommunalrådet i Överkalix sa att man gjorde för några år sedan - utan att det föranledde någon granskning eller ändring av valresultatet. Det var helt enkelt ”business as usual”. Men vågar, eller vill, man ens göra så numera efter att ha misskött landet så till den milda grad att till och med journalisterna allt mer offentligt vill distansera sig från nationalsocialdemokratin?
Till och med i den gamla nationalsocialdemokratiska bastionen Göteborg knakar det i fogarna. En allt för hårdhänt hantering av en stark folkopinion verkar slå en stor spik i nationalsocialdemokratins kista. Intressant blir att följa vad som händer i valet. Intressantare ändå blir att se hur opinionen mot Västlänken påverkar övriga partier.
- Nå, huvudsaken att man hunnit få mutorna från byggbranschen, sen får det väl gå som det går med resten.
Falun söndagen den 20 maj 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar