Att pixla eller inte pixla…

.

…det är frågan.

Länge, länge var media osedvanligt noga med att pixla alla bilder av Jean-Claude Arnault och att inte nämna hans namn. Han fick heta ”Kulturprofilen”. Ni vet, akademieledamoten Katarina Frostenssons man, och den som av mycket att döma är den som i hög grad styr Svenska Akademien i bakgrunden. Åtminstone tycks han vara den som fixar brudar åt ”grabbarna”. Både frivilliga och ofrivilliga. Och bidrag, och välavlönade låtsasknäck för andras pengar. Som regel svart, eller säger man ”rostfritt” i Akademien?

Annat är det när sossepampar vill plundra någon. Då står hat- och förtalsreportagen och de misskrediterande, falska, utredningarna från låtsas-intresseorganisationerna som spön i backen. Då är det inte fråga om vare sig pixlade bilder eller pseudonymer. Då hängs även odömda ut i fördömande artiklar, den ena artikeln efter den andra. Men just Arnault har hela tiden behandlats med silkesvantar. Varför det skett bör svenska journalister och redaktörer förklara för oss.

Riktigt komiskt blev det dagen då domen mot honom i Stockholms Tingsrätt blev offentlig. Då nämnde SVT:s Rapport honom vid namn och visade hans bild, sent omsider. Men kulturnyheterna som sändes strax efteråt hade ännu en pixlad bild och kallade honom ”i vanlig ordning” för Kulturprofilen.

Det ligger väl i luften att kulturredaktionens ledamöter inte är så tyngda av sitt journalistiska kall att de vill riskera att missa något mingelparty på grund av ”opassande” journalistik. Det hindrar förstås inte att de ändå är solidariska med de många kvinnor som framfört anklagelser mot Arnault. Kulturredaktionens medlemmar är förstås beredda att ta striden uppe på barrikaderna och gå i döden för dessa kvinnor - bara man inte missar något trevligt mingelparty eller något annat viktigt kattdop i kulturkretsar. Även solidaritet har gränser, åtminstone för kulturjournalister.

Falun söndagen den 7 oktober 2018

Mikael Styrman

.