.
Svar till Anonym kommentar till inlägget ”Statstelevisionens politruker förnekar sig inte”.
Du frågar när vi får tjänstemannaansvaret återinfört?
Det skulle kunna besvaras helt kort med: det kommer nog inte att ske. Men svaret kan utvecklas lite. Åtminstone tror jag att kommer kollapsen före. Förmodligen är det den vi kan se utspela sig nu, med alla morden på öppen gata som rättsväsendet står handfallna inför.
Vi har ett finmaskigt nät av korruption i Sverige. Politiker och tjänstemän är i hög grad korrumperade. Kanske är de korrumperade numera i majoritet på lite högre nivå? Alla behöver dock inte vara korrumperade för att systemet ska upplevas som helt korrupt av de som utsätts för det. De korrupta är nog åtminstone i majoritet bland de som är kapabla. Många av de andra är ju bara statister. Om statisterna är korrupta eller inte spelar obetydlig roll eftersom ingen bryr sig om att korrumpera dem då de ju är ofarliga.
Korrupta högre tjänstemän, som ju är de som i realiteten styr Sverige, vill inte ha okorrumperade tjänstemän eftersom de är vana vid att dra nytta av korrumperade tjänstemän. Dessa går att förstå, kontrollera och ta sig förbi när så är önskvärt, men inte lagligt. Okorrumperade kan ju hitta på vad som helst. Alla möjliga sorters ideologiska låsningar eller allmänt hög moral kan uppträda och ställa till problem.
Höga politiker drar ofta nytta av korrumperade tjänstemän. De vill ofta inte heller ha okorrumperade sådana. Därför kommer inga beslut att fattas som riskerar att sätta stopp för korruptionen. Den är helt eget ett nyttig redskap för förslagna skurkar i den offentliga förvaltningen.
Det korrupta nätverket är så finmaskigt att få eller ingen försöker dra sig ur det eller ändra det. Alla har hållhakar på varandra. Ingen vill eller vågar försöka få stopp på systemet eftersom risken upplevs som väldigt stor att man själv faller fritt, medan de andra klarar sig kvar vid köttgrytorna. Massmedias oförmåga att granska korruptionen förstärker den effekten.
Vi saknar nämligen den avgörande funktionen i vårt samhälle, i kampen mot korruptionen: en fri och granskande press. Våra media går tyvärr nästan alltid i korruptionens koppel. Det nästan enda undantaget är den ”jakt på liten tjänsteman” som man ibland kan bedriva och som aldrig sträcker sig högre upp i hierarkin samt sällan resulterar i vare sig fällande domar eller mer än försumbara straff.
Vi haft några ganska lysande massmediala undantag, men inte heller de har nått ända fram. Exempelvis gjorde Hannes Råstam en enastående insats i fallet Tomas Quick. DN och SVT gjorde bra ifrån sig i fallet Kevin. Men det är väl värt att märka att inte heller något av dessa fall ”lyfte” den journalistiska insatsen upp till den samhällsnivå på vilken den verkliga korrumperande verksamheten fanns. Regeringskansliet i fallet Kevin och de mördare i Quickfallen som var i position att få rättsväsendets insats i Quickfallen att vältas över ända.
I den andra vågskålen finns mängder av rättsskandaler i vilka media spelat en helt annan och mindre hedrande roll, exempelvis fallet med Catrin Da Costa, rättsläkaren och obducenten, för att nu nämna ett exempel. Sannolikt finns det mängder av rättsskandaler och justitiemord som våra i stora stycken korrumperade media undanhållit från den breda allmänheten.
Många tror nog, eller väljer att tro, att vi har både en fri och granskande press och några kanske till och med tror att vi har en korruptionsbekämpning värd namnet. Någon kanske tror att förekomsten av sådana fall i media som Quick och Kevin i själva verket är bevis för att vi har en fri press. Riktigt så är det nog inte. Den som är korrumperad och har något innanför pannbenet - det finns inget motsatsförhållande mellan dessa egenskaper - inser naturligtvis att om befolkningen upplever eller inser att det inte finns någon korruptionsbekämpning eller någon fri press är risken betydande för att sådana funktioner kommer att uppstå. En sådan risk kan förstås, om man är tillräckligt korrumperad och har tillräckligt mycket på sitt samvete upplevas som ett kraftfullt hot. Om befolkningen däremot kan duperas att tro att vi redan har sådana funktion är det naturligtvis lugnande. Det är därför i högsta grad i korruptionens intresse att viss granskning och viss korruptionsbekämpning får pågå, bara den inte blir besvärande. Därför har våra media visst utrymme att ägna sig åt sådant och polis och rättsväsende tillåts också lalla lite grann med dylika ärenden. Man kan säga att korruptionen inom den offentliga förvaltningen och korrumperade media existerar i symbios med varandra. Vad gäller de ovan nämnda fallen, Quick och Kevin, kan man se varför just de tillåts att sändas och publiceras. Ingenting nämnvärt har nämligen drabbat de verkliga förbrytarna. Reportagen har på så sätt varit ofarliga. Visst, de gläntar till korruptionen, men å andra sidan lugnar de ju den stora massan genom att visa att en granskning finns.
Korruption i någon form och omfattning finns förmodligen i alla samhällen. I en del fall tyglar man den, som i Italien till exempel, som har flera olika poliskårer som håller ordning på varandra. Där har man insatt faran med korruption och bekämpar den - inte utan framgång. Men i länder som är mer korrumperade, där korruptionen tagit över den offentliga förvaltningen, finns ingen korruptionsbekämpning, som i Sverige till exempel.
Givet Sverige, som den offentliga förvaltningen ser ut idag - vem skulle svara för korruptionsbekämpningen? Hur ska vi hitta de oförstörda som kan föra kampen? Det blir ju helt meningslöst om korrumperade poliser ska utreda korruption åt korrumperade åklagare för att de anklagade sedan - eventuellt - ska dömas till obetydliga straff av korrumperade domare, utsedda av ett korrumperat domstolsverk som i sin tur kontrolleras av korrumperade politiker.
Därför kommer förfallet sannolikt att fortsätta tills Sverige blir mer likt Libanon, Palestina, Irak eller Syrien. Då kommer viss ”korruptionsbekämpning” att ske, som förmodligen redan tagit sin början. Men den sker inte i statens regi och inte heller under särskilt ordnade former. Men den är förmodligen ganska effektiv, åtminstone ur utövarens perspektiv. Men alla effekter av den är inte önskvärda ur ett samhällsbevarande perspektiv. Det finns inte heller någon garanti för att den ”korruptionsbekämpningen” är till nytta för samhället. I farans riktning ligger nämligen att den leder ännu värre element till makten.
Vi ser flera sådana effekter idag, även om det inte ännu är riktigt rumsrent att tala högt om det.
Våldsmonopolet tillhör den som utövar det. Tidigare var det staten, med vissa korrupta inslag, som förfogade över det. Numera är det mer ”decentraliserat”. Statens våldsmonopol respekteras inte när andra våldsbenägna ”entreprenörer” ser att statens våldsmonopol missbrukas av kriminella poliser, åklagare och andra, till kriminell verksamhet som konkurrerar med deras egen.
I längden föröder korruptionen ett samhälle. Det krävs ett visst mått av både bildning och intelligens för att inse det. Det är därför inte konstigt att socialdemokraternas välorganiserade maktinnehav resulterat i galloperande korruption. Lättledda och okritiska trygghetstörstande svenskar, livrädda för att sticka ut, har av allt att döma mycket svårt för att inför sig själva erkänna att de röstat fram ett koppel skurkar till makten. Det är något av en ödets ironi att människor med minst sagt tveksam vandel som sosseriet, miljöpartiet och vänsterpartiet med glatt humör importerat från Mellanöstern har lättare att se igenom det svenska systemet och ser ut att bli de som sätter punkt för den svenska tokvänsterns - och Åsa-Nisse-Marxisternas - korrupta vanstyre. Redan nu ser vi att polisen inte vågar leda utredningar mot militanta ungdomsligor fram till åtal med fällande dom. De sitter hellre inne i åratal och vänder papper eller trakasserar småföretagare på korrupta politikers uppdrag. Kanske vågar inte heller åklagare och domare ta i fallen. Återstår ännu att se om det blir bättre för oss andra, det som kommer efter det korrupta vanstyret. Det mesta tyder väl på att det snarare bäddar för att vi hamnar ur askan i elden.
Falun söndagen den 13 januari 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar