söndag 27 januari 2019

Media upptäcker djurrättsanarkismen - efter valet


.
Så kommer sanningen smygande, försiktigt, efter valet….och efter regeringsbildningen….om djurrättsanarkisterna och hur de tillåts förfölja svenska djurhållare, som lämnas att klara sig själva av vår ordningsmakt och vårt i hög grad politiserade och korrumperade rättsväsende. 

Visst har det förekommit någon spridd artikel i ämnet tidigare, men man har bara gläntat till problemets vidd för dem som drabbas av terroristerna. Det är först efter valet och regeringsbildningen som våra politiskt väldresserade media barskar upp sig och skriver fler artiklar om i ämnet och uppmärksammar vad de djurhållande familjerna faktiskt utsätts för.

Göteborgs-Posten har nu uppmärksammat saken i en serie artiklar, vilket naturligtvis är bra. 

Föga förvånande tycks det vara en tysk, eller tyskättling, som leder terrorismen. Man avslöjar nog inga statshemligheter om man säger att tyskarna både är välorganiserade och att många tyskar har nära till fanatism. Det bär 1900-talets historia rika vittnesbörd om.

Riktigt sant är det inte att djurhållarna av ordningsmakten och rättsväsendet bara lämnats att klara sig själva mot terroristerna. För om de i desperation har gjort något för att försvara sig och sin näringsverksamhet, då har rättsmaskineriet tagit terroristernas parti och ingripit mot djurhållarna som man trakasserat och dömt. Det är inte särskilt unikt att Sveriges rättsväsende tar skurkarnas parti mot offren. Det är nästan regel snarare än undantag.

Vi bör fråga oss varför rättsväsende, regering och media - inte nödvändigtvis i nämnd ordning - agerat så skamlöst i ärendena?

Om vi tar regeringen först så gör den typiskt sett ingenting utan att bli utsatta för ett starkt politiskt tryck eller själva brinna av en inre glöd. Den tiden är nog för länge sedan förbi när en svensk regeringsledamot brann av en inre glöd. Det mesta tycks vara förhandlingsbart om spåret leder fram till köttgrytorna. De senaste åren har dessutom Sven-Erik Bucht varit landsbygdsminister och det vet vi ju alla som känner Sven-Erik att duglighet och hederligt inte är de banor man spontant tänker i när han kommer på tal. Hans tid i regeringen tycks istället mest ha handlat om att tillsammans med sina kumpaner lista ut hur statskassan ska kunna dräneras och hur verksamheten ska kunnat kamoufleras till ”språkkurser” och annat. Föga förvånande har inte rättsväsendet precis visat framfötterna i fallet Bucht. Det finns nog tyvärr inte på världskartan att en svensk åklagare skulle utreda hans aktiviteter och leda det fram till åtal. Ännu mindre sannolikt är förstås att det skulle leda till fällande dom - oavsett hur skyldig Buchten är.

Fallen med djurrättsanarkisterna specifikt försvåras förstås av att djurrättsanarkisterna i allmänhet tillhör Miljöpartiets kärnväljare och det faktum att Miljöpartiet bildar och har bildat koalitionsregering med socialdemokraterna effektivt förhindrar att regeringen skulle ingripa med kraft till djurhållarnas hjälp. Närmare ligger nog att tänka ut åtgärder för att hjälpa anarkisterna på annat sätt än genom bara passivitet.

Att vårt rättsväsende är politiskt korrumperat är ju inte heller någon hemlighet. Vägen mot det totala moraliska förfallet har vi ju kunnat följa länge och kurvan pekar allt brantare nedåt mot källaren och längre än så. Även för rättsväsendets göranden är det helt avgörande om det blir utsatt för ett starkt medialt tryck. Dessutom krävs naturligtvis en klart uttalad politisk vilja för att polis och domstolar ska göra något åt saken. Och en sådan har naturligtvis lyst med sin frånvaro. För övrigt kan man ju konstatera de måttliga framgångar rättsväsendet uppnår ens i de fall en uttalad vilja finns. Förmågan begränsar sig till att förfölja och plundra småföretagare och dissidenter, peka ut dem som grova brottslingar om de lämnat in någon meningslös blankett för sent, i något bolag som inte ens bedriver någon verksamhet. Att göra något åt mord, terrordåd och våldtäkter på öppen gata har däremot visat sig omöjligt trots att viljan i de fallen förmodligen inte saknas. Mot den bakgrunden är det förstås inte konstigt att de polis- och åklagarledda narkotikaligorna inte alls tilldrar sig rättsväsendets uppmärksamhet.

Allting kokar förmodligen ned till vår närmast totala avsaknad av en fri och kritisk press. Vi har naturligtvis en press, eller mediakår i Sverige, men ack så korrumperad. Vi har ingen stark och fristående press, som kan publicera även politiskt obekväma nyheter och granska korruptionen i det offentliga Sverige. Alla våra media är extremt beroende av det offentliga Sveriges annonsering och stöd - direkt genom myndigheter, indirekt genom offentligt ägda bolags annonsering och förmodligen även till viss del genom privata bolags annonsering vilken är påverkbar på ryggborstningsbasis. Visst förekommer det ”avslöjanden” men ytterst få och ännu färre sådana som resulterar i kraftfulla åtgärder.  Sådan korruption finns nog i alla länder. Men i Sverige är beslutsfattandet bättre organiserat och koncentrerat till färre händer. I andra länder finns publicister, redaktörer och journalister som är beredda att gå igenom stora svårigheter för att granska en korrumperad statsmakt. I Sverige verkar sådana helt, eller nästan helt, saknas. Den ”granskande journalistiken” begränsar sig till att granska och publicera de smulor som maktapparaten i nåd, decennier i efterhand, släpper ut, vilka alla är preskriberade och aldrig eller nästan aldrig resulterar i åtgärder av betydelse.

Graden av korruption i det svenska samhället kan tyvärr sammanfattas med att i exempelvis Italien är samhället utsatt för attacker från den grova organiserade brottsligheten - maffian. I Sverige ÄR maffian samhället.

Sedan kan man säkert ha olika uppfattning om vad det kommer att leda till på sikt. Mer om detta en annan gång.

Falun söndagen den 27 januari 2019
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar