Klimatsiare fast i invanda hjulspår

.

Jag har skrivit om detta ämne tidigare här på bloggen. Av hänsyn till eventuella nytillkomna läsare dristar jag mig att åter ta upp ämnet.

Flertalet - kanske alla - klimatsiare verkar ha kört fast i att havsnivån till år 2100 kan stiga med 0,5 - 1,0 m. De har kört fast i de hjulspåren - lika fast som en gång Hitlers arméer körde fast i den sovjetiska leran. Som om det är någon sorts facit. Något som är vetenskapligt fastslaget och måste och kommer att uppfyllas. Särskilt svårt fast sitter skribenter med Stockholms-horisont som knappt har sett snö ens på film. Men den angivelsen, 0,5-1,0 m, är inte på något sätt vetenskapligt fastslagen. Den är tämligen grovt tillyxad för några decennier sedan, utifrån det intryck klimatet förmedlade då. Man har också valt en tid som ligger så långt i framtiden att det inte är möjligt för någon att omedelbart visa att man har fel. Det är riskfritt för en forskare som inte vet, att hugga till med 0,1 eller 0,5 eller 1,0 eller 10 m höjning av havsnivån - om hundra år. Utifrån rådande läge när förutsägelsen gjordes kunde ingen vederlägga den. Många tror ju fortfarande inte att människans processer kunnat påverka klimatet. De sitter fast i en imaginär världsbild som motsvarar dr Livingstone’s tid, när det knappt fanns några människor, när Afrika var fullt av vilda djur, när det fanns fisk överallt i haven och det inte fanns industriella processer överallt gående dygnet runt, året runt, eller tvåtusen miljoner bilar som går och går utan att egentligen vara på väg någonstans. 

Sedan spelar det ingen roll att jordens temperatur slår rekord på rekord, att snön på glaciärerna blir allt smutsigare, att havens temperatur ökar, att glaciärerna drar sig tillbaka och nu senast att Grönlands och Antarktis isar befunnits smälta ”mycket snabbare än väntat”. Lika förbannat är det 0,5-1,0 m om hundra år som gäller…

Men glaciärerna smälter inte snabbare än väntat. De smälter snabbare än i ämnet okunniga människor förväntat sig. Och de smälter dessutom precis som man kan förvänta sig att de ska göra. Problemet är istället att viljan att uttala sig om hur snabbt glaciärerna ska smälta står i omvänt beroende till kunskapen om hur snö och is som smälter beter sig. Men när har brist på kunskap någonsin hindrat en Stockholms-skribent från att utrycka bestämda åsikter? Eller att ”killgissa”, som jag har uppfattat att unga kvinnor som genomskådat mäns egenskaper, numera ganska träffsäkert och underhållande kallar det.

Stadsbeduinernas resonemang om hur snö och is ska smälta präglas av en fundamental brist på insikt om hur naturen beter sig. Men det är inte så konstigt. Hur snö och is smälter är kanske inte så lätt att ta till sig av TV:s naturfilmer. Men har man varit i Afrika och sett Lake Nakuru i skala 1:1, med alla sina Flamingos och den orörda naturen, och sedan vridit huvudet till vänster och sett att där ligger en stor stad, som aldrig synts i TV:s naturfilmer, då förstår man ju vad en stockholmare vet om naturen. Inte ens en årlig skidvecka i fjällen kan råda bot på det. Deras uppfattning präglas av att processen förväntas ske linjärt över tiden. Som om dagens temperatur ska stå sig och avsmältningen ske i dagens takt, eller gårdagens. Så är det inte. Så beter sig inte snö och is. Allt talar dessutom för att temperaturen kommer att fortsätta att öka och avsmältningen därmed accelerera.

Snö och is beter sig så, att de förhåller sig skenbart stabila under lång tid, medan förutsättningar som ökande temperatur kommer allt närmare den tidpunkt då de faktiskt smälter. När den punkten uppnås går det mycket snabbt. I Tornedalen där jag levt merparten av mitt liv samlar vintern snö i ett halvårs tid. På vårvintern komprimeras den, men ser för en stadsbeduin sannolikt ganska intakt ut. Sedan när tiden och klimatet är moget smälter den. Det kan ta 2-3 veckor, ibland mer. Men det kan också gå på två dagar. Så kommer våra glaciärer också att bete sig. Inte så att de smälter på två dagar. Men i ett geologiskt perspektiv är det säkert inte fel att tala om att de smälter på ”två dagar”. När förutsättningarna är rätt smälter de nämligen snabbt och irreversibelt.

Det fungerar inte så att snö och is smälter och forsar iväg och glaciärer kalvar i Grönland och Antarktis, men att det bara är lokal påverkan, medan resten är stabilt och inte kommer att smälta förrän om hundra år, eller mer. Det är naturligtvis orimligt och möjligen också ett utslag av önsketänkande.

Jag har bott 40 år i ett hus vars tomt är ca 55 m över havsnivån och belägen ca 7 mil från havet. Enligt den gängse uppfattningen bland debattörerna i Stockholms-pressen och våra övriga stora media kommer jag aldrig att kunna se havet från tomten. Men, med reservation för att forskarnas antaganden om den landburna isens volym är någotsånär riktig - vilket vi naturligtvis har svårt att veta - kommer jag att under min levnad hinna uppleva att tomten blir en havstomt. Om mitt liv blir långt, kommer jag att hinna sitta och meta på nocken på den del av taket som sticker upp över havet. Det är bra om det tar 20 år tills havet stigit en meter. Jag tror inte att vi ska ha som arbetshypotes att det kommer att ta så lång tid. Då riskerar vi att komma väldigt fel.

Vad är det då som säger att inte bara jag också ”killgissar”? Inte så mycket annat än att jag i över 45 år deltagit i, eller ansvarat för, kraftverksdrift och vattenhushållning och därför följt avsmältning och tillrinning i skogar och vattendrag, och därigenom även följt hur snö och is smälter. Och det är 45 år mer än de som uttrycker förment välgrundade uppfattningar i frågan i media själva har gjort samma sak. Framtiden visar vem som får rätt.

Det som krävs för att återskapa ett klimat som är människovänligt är att mänsklighetens numerär anpassas till vad vår natur i obalans kan föda. Det kommer knappast att ske till följd av mänskliga insatser. Men naturen kan komma att fixa det. Det kommer att gå fort när det sker. Merparten av mänskligheten bor mycket nära havsnivån. Där finns också en stor del av livsmedelsproduktionen, industrin och bostäderna. När havsnära områden översvämmas, och måste överges, kommer stora -  kanske alla(?) - delar av mänskligheten att svälta. Då kommer människan först att äta upp de djur som återstår. Därefter kommer man att äta upp varandra. Det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Det har människan gjort många gånger förr, när förmågan att odla eller transportera livsmedel störts, exempelvis under belägringen av Leningrad och Stalingrad. Men inget som mänskligheten upplevt i känd tid kommer i närheten av det som komma skall. 

Klimatet kan komma att stabiliseras, sedan, när det inte finns bilar, industrier och människor i en omfattning som bringar klimatet i obalans. Hur lång den inbyggda bromssträckan för de fortsatta temperaturhöjningarna är kan vi inte veta. Människan kanske inte överlever? Åtminstone inte de flesta. Mindre delar av mänskligheten kanske överlever när naturen börjar om. Framtiden visar även detta, åt den som överlever. Men det är långt ifrån säkert. Människan tycker om att beskriva sig själv som skapelsens krona. Som sådan har mänskligheten inte skött sig särskilt bra.

Falun torsdagen den 28 februari 2019

Mikael Styrman

.