.
Jag brukar skoja om olika folkgruppers ibland komiska skillnader. Om man kommer in på en tysk bilverkstad med ett struntfel på bilen och de inte lyckas fixa det, blir de förtvivlade: ”Det är ju ett fel!”, säger förtvivlade tyskar. Om man, för att ställa saken på sin spets, en dag när det regnar, kommer in med en bil vars signalhorn och vindrutetorkare inte fungerar på en fransk bilverkstad, rycker de på axlarna: Bilmotorn går ju, så vad klagar du om?
Vi brukar självtillräckligt tycka att vi svenskar lyckas hitta de där nyanserna och mer balanserade prioriteringarna som tyskar och fransmän har svårare för. Men i den offentliga sektorn och politiken fungerar det sällan så. Om man tar exempelvis helikoptrarna - försvarets, polisens och räddningstjänsternas - så fungerar det inte så. Där finns bara nyanserna svart och vitt - inget där emellan. Antingen har man inga helikoptrar alls, som försvaret som sålde ut alla sina i en helt vansinnig rea, som de ansvariga politikerna och tjänstemännen naturligtvis borde suttit i fängelse för. Eller så köper man fantastiskt dyra helikoptrar, som om Sverige fortfarande var ett rikt land och inte en misskött bananrepublik i kraftig utförsbacke. Följden blir att man bara har råd med så få enheter att det kraftfulla hjälpmedlet som helikoptrar kan vara för de flesta människor förblir en chimär. Helikoptrar flyger långsamt. Sverige är ett stort land. Om helikoptrarna ska göra nytta måste de kunna sättas in snabbt. Då kan man inte ha ett litet fåtal alldeles för dyra helikoptrar. Då måste man ha fler och billigare helikoptrar. Det här blir naturligtvis inte bättre av att offentliga sektorns politiskt tillsatta psykopater och kleptomaner stjäl som korpar varje gång helikoptrar ska köpas eller säljas. Dessutom helt straffritt.
Så är det med övervakningssystem också. Antingen ingenting alls, eller en fruktansvärd härva av förskingring, genom vilken man köper ett fåtal överdrivet dyra system. Samtidigt får detektiven allmänheten som kan använda pengarna klokare knappt använda sådant alls. Så det potentiellt verksamma medlet kameraövervakning decimeras till ett ganska verkningslöst polisiärt lallande, som bara skapar enstaka små fredade zoner eftersom kriminaliteten flyttar på sig.
Förmodligen är det precis så här med de obevakade järnvägsövergångarna som människor dör vid. Där finns inte heller något mellanting mellan ingenting och allt. Därför blir problemet olösligt. Nästan alla dödsolyckor skulle förmodligen kunna förhindras med enkla åtgärder som återkommande siktröjning och nivellering av korsningarna, så att bilar och andra som ska korsa järnvägen befinner sig på samma höjd som järnvägen före, under och efter korsningen. Men inte i den svenska offentliga sektorn. Där är det svart och vitt som gäller. Plus en rejäl portion mutor och korruption - kryddad med total straffrihet.
Falun onsdagen den 6 februari 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar