.
Politiker som inte står för någonting är rädda för allting.
Så är det med EU:s politiker i migrationsfrågan. Många skulle vilja begränsa migrationen från Afrika och Asien. Många fler än de som verkligen säger att de vill det. Men de törs inte. De törs över huvud taget inte ha någon åsikt alls i frågan.
Den till stora delar ännu migrationsvänliga pressen besitter och nyttjar gärna indignationsprivilegiet. Även om mediafolket själva byter åsikt drar de sig inte för att nyttja nämnda privilegium för att hänga ut politiker som visar att de inte längre tror på den åsikt i migrationsfrågan som var realistisk för 15 år sedan, innan befolkningsökning, utfiskning och utsugning startade stora folkvandringar. De är trots allt journalister och redaktörer. Deras själva födkrok är ofta att ta heder och ära av andra människor - även sådana som har samma åsikt som de själva.
Numera törs politikerna inte heller vara för fortsatt invandring. Ja utom den där lilla klicken som alltid rutar in nischen att lova allt åt alla, väl medvetna om att de varken behöver betala själva eller ställas till svars, därför att det alltid finns andra som inte genomför de allra värsta tokigheterna. Rädslan hänger ihop med att ingen vet vart folkopinionen tar vägen. Den är flyktig och ombytlig. Plötsligt händer något oväntat och då ändrar folkopinionen uppfattning. Medvetenheten om vilka dårar man har släppt in i Europa gör att man är mycket väl medvetna om att det inte är fråga OM utan istället fråga om NÄR det händer och VAD som kommer att hända. Då gäller det att inte ha positionerat sig fel, för det kan visa sig ha ändat ens karriär. Men kan man gömma sig bakom att alla ville så och att jag tvingades acceptera majoritetens uppfattning, då räknar man med att klara sig.
Detta trauma gör att Europas politiker inte vågar ha någon åsikt. Åtminstone ingen annan än alla andra har. Det är det som är halmstrået. Att besluta kollektivt i EU, så att alla kan skylla på varandra och ingen behöver stå för sin åsikt.
Därmed skulle en vanlig dödlig kunna tro att det inte spelar någon roll vad man tycker i Ungern eller Polen exempelvis, en så liten del av EU. Men så enkelt är det inte. Om Ungern och Polen lyckas göra på annat sätt visar de ju att det hade varit möjligt att göra på annat sätt. Politisk ryggradslös logik innebär att det är helt oacceptabelt att någon ställer sig vid sidan av och inte underkastar sig en politik som alla avskyr. Varje politiker med oförtjänt självaktning inser att de i så fall varje dag, från morgon till kväll kommer att få höra om skjutningar, väpnade rån, gruppvåldtäkter, knarkaffärer, mord, misshandel och inbrott i sina egna länder och varje gång kommer de att påminnas om att Ungern och Polen inte gjort så. Det skulle ligga som en våt filt över alla ryggradslösa kräk som inget hellre vill än att framstå som starka humanistiska ansvarstagande landsfäder och -mödrar. Därför måste Ungern och Polen tvingas med. Inte för att humanistiska värden kräver det, inte för att migrationspolitiken kräver det utan för att ryggradslösa politikers karriärer kräver det.
Falun söndagen den 31 mars 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar