.
Jan Björklund är nästan färdig med Liberalerna. Partiet ligger nu med viss råge under riksdagsspärren. Jag avslöjar väl inga statshemligheter om jag skriver att svenska Liberaler är människor som inte har eller vågar uttrycka några åsikter. Särskilt inte några åsikter som inte godkänts av nationalsocialdemokraterna. Åtminstone kännetecknar det ju partieliten. Av opinionssiffrorna att döma tycks det ha lurat Jan Björklund att partiets väljare också tyckte att det var en bra idé att två gånger i rad, tillsammans med Annie Lööfs Centerdemokrater, hjälpa fram nationalsocialdemokraterna till makten - oavsett vad valresultatet påbjöd.
Det råder därför opinionskris i Liberalerna, men också ledarkris. Det är inte de enda kriserna i partiet. Länge har det ju också präglats av åsiktskris. L har så länge jag kan minnas varit ett parti som inga åsikter har, men också varit partiet med väljare och representanter som är så fina i kanten att man inte kunnat agera mot korruption eller annan brottslighet. Förmodligen av rädsla för att det ska smitta den som uppmärksammar brottsligheten eller för att den som inte godtar korruptionen ska uppfattas som bråkig. En sann svensk liberal tiger hellre om grov kriminalitet och tittar bort än riskerar att upplevas som bråkig.
Nyamko Sabuni uttalade nyligen att ”mångkultur inte är något att eftersträva”. Just mångkulturens förhärligande är ju något av en grundbult i den offentliga lögn om immigrationen vilken vi alla tvingas leva i. Att då gå och uttala att den offentliga lögnens grundbult inte är något att eftersträva väckte nog minst lika mycket uppmärksamhet och bestörtning som skulle ha blivit fallet om hon hade skjutit en helig ko i Indien. Det uttalandet fick hon raskt backa ifrån. Nu är ordningen återställd, hornen är bortslipade, och de L-anhängare som eventuellt finns kvar, kan åter välja mellan tre partiledarkandidater som inte har några åsikter som gör att de går att skilja från varandra. Återstår bara kön, hårfärg och hudfärg - fast ändå inte. Att man i L skulle kunna skilja på partiledarkandidaterna med hjälp av könet är förstås otänkbart. Förmodligen har de tre ”hen” att välja på. Lika omöjligt, eller möjligen ännu värre är förstås hudfärg som urvalskriterium. Hur skulle man i den präktigt jämställda L-eliten kunna hantera att Sabuni är mörkhyad? Bara tanken på att någon skulle kalla henne neger, negress, afrikan eller svenskafrikan är förstås fruktansvärt traumatisk. Eftersom inte åsikter, kön eller hudfärg kan användas återstår väl bara hårfärg som - inte ännu - är stigmatiserande i det hysteriskt lättkränkta Sverige. Om man ska försöka skilja partiledarkandidaterna åt så att väljarna - om det finns några kvar - kan förhålla sig till dem återstår då partiledarkandidaterna ”hen med grått hår”, ”hen med gråvitt hår” och ”hen med svart hår”. L-väljarna har ju en välutvecklad vana att skilja mellan kandidater på vilka vi andra inte kan se någon skillnad, så det borde kunna fungera - tror dom.
Men vi som inte framlever våra dagar i politikens och journalistikens förljugna låtsasvärld, vi inser ju att Sabuni är kvinna och att det ännu är skillnad på kvinnor och män. Kvinnor har en förmåga att då och då färga håret och när det inte finns något annat som skiljer kandidaterna åt kan det ju anställa totalt kaos i partiledarvalsprocessen. Det må väl vara om Sabuni färgar håret blått eller gult, eller varför inte rött som är populärt inom partieliten. Men tänk om hon färgar håret grått eller gråvitt. Eller med tanke på hur långt emancipationen gått inom L kan det väl lika gärna bli någon av de andra två kandidaterna som färgar håret svart. Eller båda. Då blir det riktigt svårt.
På den som drar det längsta strået väntar den föga ärorika uppgiften att avsluta Jan Björklunds gärning och ge partiet nådaskottet. Jag gissar på att det blir Erik Ullenhags uppgift. Han har helt enkelt starkare motiv än de andra kandidaterna. Han måste annars åka tillbaka och vara ambassadör i Jordanien. Jag må vara fördomsfull, men jag tror inte att det är världens roligaste jobb och jag tror inte att det blir ett dugg roligare av att utföras av Erik Ullenhag. Därför tror jag att han blir den som får avsluta Liberalernas resa, som skulle kunna beskrivas som ”lång dags färd mot natt”.
Falun söndagen den 9 juni 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar