Jan Guillous tunnelseende

I Dagens Nyheter finns en artikel publicerad igår (eller möjligen idag), med rubriken ”Jan Guillou: Historiefalsk skildring av IB i ”Vår tid är nu””.

Av denna framgår vad som redan anas av rubriken, att den socialdemokratiska maktapparaten som innefattar våra media ljuger om historiebeskrivningen. Han har säkert rätt. Guillou är en av våra tidigaste och mest kända dissidenter, som dömdes för spioneri och fick sitta i politiskt fängelse efter att, tillsammans med Peter Bratt, ha avslöjat det skattefinansierade socialdemokratiska olagliga spioneri och den lika olagliga åsiktsregistreringen som den socialdemokratiska maktapparaten ägnade sig åt. Skurkarna gick fria och deras avslöjare dömdes till politiskt fängelse för spioneri - som i alla diktaturer - även kamouflerade sådana. Och nu smetar socialdemokratin, med skenbart opolitiska produktioner vispgrädde över sitt skurkaktiga förflutna. Den här gången i ”Vår tid är nu”.

Men det är varken första eller sista gången sosseriet gör så. Jag har själv varit med om det flera gånger. Det är istället ”common practice”. Det pågår hela tiden, men allmänheten får sällan veta det, eftersom få människor som drabbats av socialdemokratins maktapparats skurkstreck lyckas få något genomslag i de media som i decennier sprungit samma maktapparats ärenden och i hög grad ännu gör det. För att uppmärksamma andra svenska dissidenter skulle tidningen - om det nu råkar vara en sådan - tvingas visa att de själva, deras kollegor, deras chefer och deras ägare deltagit, och deltar, i samma skurkstreck - samtidigt som de oblygt slår sig för bröstet och berättar för oss om hur de orädda slåss på det fria ordets barrikader. Det säger sig självt att de inte kommer att stå i kö för att avslöja sitt förljugna förflutna.

Att vi i viss mån får veta det nu beror på att det i och med Guillous synpunkter uppstår en win-win-situation. Guillou har fortfarande medialt genomslag. Att förneka honom lagom mycket utrymme kan resultera i att ärendet ändå tittar fram, men då under mer förnedrande former. 

Guillous önskemål om rättelse tillgodoses nödtorftigt. Han blir om inte nöjd så får åtminstone plåster på såren och accepterar att mer inte är värt att kämpa för. Kanske tror Guillou att han är unik? Kanske är han till freds med den historieskrivningen? Han är unik. Inte för att han - och Peter Bratt - är Sveriges enda dissidenter, utan för att det är Sveriges enda dissidenter som lyckats få fram i media vad som doldes bakom maktapparatens lögner i media - i deras fall.

Tidningen och maktapparaten får genom att återge Guillous synpunkter slå fast att det finns en fri press i Sverige och att Gullious fall var ett unikum. Genom att glänta lite till Guillous fall förstärker man bilden hos allmänheten av att det inte finns fler fall och av att våra media går att lita på, att de inte går den socialdemokratiska maktapparatens ärenden.

Men det är tyvärr inte sanningen. Istället är sanningen att genom att pliktskyldigast berätta om Guillous uppfattning har man knappt ens gläntat till den korrumperade sanningens förnamn.

Falun tisdagen den 17 december 2019

Mikael Styrman