Larvig och tendentiös analys av Iran-kraschen

Uppdaterad mån 13 jan 20, kl 17:00

Svenska media rapporterar om det av Iran nedskjutna flygplanet ungefär som de alltid brukar rapportera när USA är inblandat. Det mynnar alltid ut i att det är USA:s motpart det är fel på.

Ingen människa med en sekulär inställning kan väl älska den extrema religiösa regimen i Iran? Men frågan om rätt och fel i Iran-frågan är inte fullt så enkel.

Iran är på gemenlig svenska ”en jävla soppa”. Men det är en soppa som USA har kokat. Den är nämligen följden av en ur folkrättslig synpunkt helt oacceptabel inblandning i Iranska angelägenheter som går tillbaka till när USA och Storbritannien störtade den folkvalda demokratiska Mosaddeq-regeringen. Man tillsatte då en marionettregim under ledning av shahen Reza Pahlavi, som man sedan försörjde med krigsmaterial. Man hjälpte även till att bygga upp en förtryckarregim, som blev hatad och som krattade manegen för någon som kunde störta den. Det visade sig bli en reaktionär religiös regim som lyckades ta makten när shahen så småningom blev sjuk. Det är därför inte fel att säga att det var USA som gjorde det möjligt för mullorna att ta makten. Shahens regim var bara ännu en korrupt amerikansk marionettregim som misslyckades, ungefär som Van Thieu-regimen i Sydvietnam. Ayatollorna lyckades samla och kanalisera missnöjet med shahens förtryckarregim.

Oavsett vad man tycker om regimen i Teheran bör man, för att förstå vad som händer och hur man ska bedöma situationen i området, beakta den strategiska verkligheten och inte bara söka efter argument som gör det möjligt att vara FÖR USA och MOT Iran.

Irans situation innebär att landet praktiskt taget är inringat av en kraftigt överlägsen, militant förtryckare, som återkommande sätter sig över internationell rätt. En förtryckarregim som tidigare genomfört en statskupp i Iran och som störtar regeringar på löpande band, bombar sönder länder, driver befolkningar på flykten i land efter land, efterlämnande ruiner, brända högar av grus och aska, terrordåd och inbördeskrig. Så har i området runt eller i närheten av Iran skett åtminstone i Libanon, Syrien, Irak, Jemen, Libyen och Afghanistan. Vilket land som helst kan när som helst bli utsatt för exempelvis drönar-, robot- eller flygattacker. Då tiger i bästa fall våra tyckare i media och politik - i sämre fall kritiserar de högljutt den angripne eller deltar i folkrättsbrottet, som vi gjorde i Libyen med glatt humör. Oljetjuvarna har ett betydande övertag och drar sig inte för att ödelägga ett land för att sedan komma över oljan genom någon lokal bandit som råkar få kontroll över oljekällor. Det är så verkligheten man måste leva i ser ut i Mellanöstern.

Det blir ganska löjligt när våra ryggradslösa USA-kramare i media och politik kommer fram och sparkar på mössan, när den amerikanska terrorn fått någon att klanta till det, som nu Iran gjort genom att skjuta ned det Ukrainska trafikflygplanet utanför Teheran. I den svenska debatten hävdar demagogerna att det är den Iranska ”regimen” som skjutit ned planet. En del antyder även att man ska ha gjort det med beräkning och som ett utslag av ondska. Det är ju patetiskt vilka saker som framförs. Rena Hitler-argumentationen. Men vilka mekanismer är det egentligen som leder till ett sådant självmål som Iran gjorde utanför Teheran?

I den svenska vulgärdebatten argumenterar demagogerna för att det är den Iranska regimen som skjutit ned planet, som om regimen och landet är ett homogent allomfattande väsen. Så är det ju inte. Luftvärnsbatterier och radarstationer bemannas i Iran, liksom i USA och andra länder, inte av regimen och sällan av landets främsta tänkare. De bemannas av enkla människor, som vill göra rätt och som är livrädda för att göra fel. Sådana människor som misslyckas med sin uppgift ligger illa till om det resulterar i att ett anfall genomförs med svåra skador, utan att de vidtagit åtgärder för att förhindra attacken. I just det här fallet var situationen även ställd på sin spets genom den amerikanska flygattacken, genom vilken man mördade Irans högsta militär, och genom Irans symboliska motangrepp. Ett amerikanskt anfall var därför inte osannolikt utan snarare mest troliga scenario.

Sedan kan de människor som bemannar luftvärnsbatterierna vara olika kunniga, engagerade, troende eller fanatiska, oavsett vilket lands försvar de ingår i. Men det är aldrig den yppersta samhällseliten som bemannar luftvärnet.

Den enkla människans rädsla för att bli beslagen med att ha klantat till det tror jag också att är orsaken till de inledande lögnerna om olycksförloppet. Ingen står i kö för att tala om att de klantat till det och orsakat en katastrof. Och de människor som först överblickar kaoset där planet kraschat är sannolikt mycket dåligt skickade att förstå hur mycket man faktiskt kan få reda på vid en haveriutredning. För mig framstår det därför inte som osannolikt att det inledningsvis figurerat felaktiga uppgifter, direkta lögner, inom den Iranska organisationen. Ingen vill i det läget hålla på och vimsa fram och tillbaka om vad som hänt. Ingen vill heller gärna kliva fram och tala om att ”vi har klantat till det och dödat en massa oskyldiga människor”. Det gäller på alla nivåer i samhället. Därför biter lögnen sig fast en tid. Men när det kommer mer kvalificerat folk till haveriplatsen blir det uppenbart att den ståndpunkt man intagit är ohållbar.

Det här inser naturligtvis de demagoger som målar i vitt och svart i våra media. Givet styrkeförhållandena målar de alltid med vitt om USA och med svart om Iran. Men de bedömer att den svart-vita beskrivningen gagnar deras egna karriärer och att läsaren/lyssnaren/tittaren ändå är för korkad och okunnig för att kunna analysera situationen. Dessutom tillskrivs allmänheten, med rätt eller orätt, av journalister och politiker, att på sin höjd vara begåvad med en hönas minne varför det är fritt fram att ljuga och vinkla på liknande sätt i nästa inslag.

Falun måndagen den 13 januari 2020

Mikael Styrman