De flesta av oss vet ganska bra hur det gick till när tyska gangsters drev den tyska staten - och Europa - i fördärvet som Andra Världskriget kom att innebära. Hur man utnyttjade missnöjet hos människor som skadats av den förda politiken, och den hårdhänta fredsöverenskommelsen som Första Världskriget resulterade i, hur man med propaganda - och med våld och hot - avhumaniserade och sedan plundrade och slutligen mördade den mest dugande och framgångsrika delen av befolkningen - främst judarna. Allt för att finansiera uppbyggnaden av den krigsmakt som sedan störtade landet i fördärvet.
Den gången kallade gangstrarna sig för Nationalsocialister. Våra gangsters kallar sig socialdemokrater. En del av deras vapendragare kallar sig annat. Jag brukar kalla sosseriet för National-Socialdemokrater för att påminna om deras nazistiska arv och deras samarbete och ideologiska släktskap med Tysklands Nationalsocialister.
Tysklands nazister fick hybris av de forna segermakternas undfallande politik under mellankrigstiden. Det fick dem att i rask takt expandera sin plundring och sin terror över kontinenten och fick omvärlden att så småningom resa sig mot dem. Britterna gjorde motstånd, när inget annat fungerat. Amerikanerna masstillverkade så småningom krigsmaterial och Sovjetunionen besegrade Nazi-Tyskland med de allierades försörjningsstöd. Sedan tog de allierade, med USA:s propaganda-maskineri i täten, åt sig äran från Sovjetunionen för att ha besegrat Nazi-Tyskland. Men den militära betydelsen av de allierades insatser var mycket blygsam, särskilt i förhållande till de resurser som stod till deras förfogande och de blygsamma tyska styrkor som avdelats att möta de allierade. Vi svenskar fick veta att Folke Bernadotte vann kriget med de vita bussarna och räddade alla judar. Numera kan historiker framföra detta, om än ytterst försiktigt och ångestfyllt. Ja, så långt som till hyckleriet med de vita bussarna har den svenska perestrojkan inte nått än. Svenska media undviker ganska noggrant frågeställningar om olika aktörers roller under Andra Världskriget för att inte komma i konflikt med USA eller dess svenska vasaller. Tidningar som för sin överlevnad är beroende av bidragsknark tenderar att inte vara så stora i orden. De är bra på att slå sig för bröstet av självutnämnd präktighet men det finns inte mycket innanför västen som rättfärdigar det.
Sovjetunionen kunde stå emot Nazi-Tysklands terror för att de var rädda för nazisterna - men ännu räddare för Josef Stalin och NKVD’s systematiska förföljelse av det Sovjetiska folket. Det är ändå fel att ta ifrån sovjeterna, nuvarande ryssarna, äran av deras insatser. Utan det ryska folkets vedermödor hade vi alla - de som eventuellt skulle ha överlevt - idag ha kallat oss National-Socialister, eller National-Socialdemokrater eller bara Socialdemokrater som de tyska nazisternas adepter kallar sig i Sverige. Men våra media har präglats av samma krypande historieskrivning gentemot segrarmakterna under efterkrigstiden som de präglades av kryperi gentemot Nazi-Tyskland fram till deras nederlag vid Stalingrad 1942. Sveriges samarbete med Nazi-Tyskland gjorde Sverige försvarslöst visavi önskemål från segrarmakterna på grund av rädsla för repressalier föranledda av Sveriges nazi-samarbete.
Länge, länge ljög sosseriet i oss att det bara förekom ganska blygsam permittenttrafik genom Sverige. Så småningom har det krupit fram att det var en förskönad bild av verkligheten. Det har visat sig att statens järnvägar fungerade nästan som en underavdelning till Deutche Bahn eller vad nu den tyska järnvägen kan ha hetat på den tiden. Svenska hamnar och farvatten stod till tyskarnas förfogande i den mån de var intresserade av dem. Sosseriets företrädare har inte precis stått i kö för att tala om hur det förhöll sig. Istället har de nekat i sten och har varit - och är - mycket pigga på att kalla andra för nazister.
Denna hopdragna beskrivning sammanfattar något som de flesta historiskt insatta vet, men få vågar påminna om. Vad som dessutom ännu är tabu att framföra i svenska media är att Sveriges nazister som var försiktigare - och sannolikt klokare - än de som kom till makten i Tyskland, kunde lära sig av Tysklands öde.
Till följd av att Sverige genom sitt samarbete med nazismen även förskonades från ockupation och från att bli krigsskådeplats, stod Sverige med sin industri intakt när omvärlden efter kriget törstade efter industriprodukter. Efter att ha sett vad som hände med Tyskland växlade Sverige in på ett fredsälskande människorättsspår och framhävde sig som fredsälskande demokratiska föredömen och välfärdsbyggare. Numera är fördelen av den intakta industrin förbrukad, men korruptionen som frodas på grund av långvarigt och stabilt maktinnehav finns kvar. Sveriges politiker och byråkrater har fortsatt att leva som om resten av världen aldrig skulle bli återuppbyggd, som om vi alltid skulle vara ”duktigare” än alla andra. Vi fick lära oss i skolan att omvärlden bönade och bad om att få köpa vad vi producerade för att vi tillverkade varor med så hög kvalitet. Ingen sa att de köade för att det inte fanns något annat att köpa.
I Europa byttes det blod i företag, verk och departement till följd av krigets härjningar, vilket vitaliserade länderna sedan de väl kommit över skadeverkningar som föranleddes av förstörd infrastruktur och åderlåtning av duktiga människor mm under kriget. I Sverige byttes inte blod på motsvarande sätt utan långvarigt stabilt maktinnehav gynnades av att kriget gick Sverige förbi. Redan så långt tillbaka kan man därför spåra framväxten av den korruption som nu ödelägger Sverige.
Vi kan alla se vad korruptionen åstadkommer i vårt samhälle och hur det återverkar på bland annat välfärden. Allt påverkas, men det är inte förrän man nämner välfärden som vanliga dödliga begriper att det inte är bra. Då tenderar poletten att ramla ned. Sundström och Sparbankernas och andra bankers pengatvätt åt den internationella maffian, som senare resulterar i trakasserier mot allmänheten som om det vore deras fel. Hundratals av Sundström och kompanis bortsvindlade miljarder i Vattenfall och Telia, kamouflerade till utlandsexpansion. Tjuvjakt på älg i nationalparkerna med helikopter vars räkning skickas till Vattenfall där Sundström satt i styrelsen. Allt skyddat av åklagare och Ekobrottsmyndigheter som besvärat tittat, och tittar, bort. Plundringen av Stockholms Landsting med hjälp av nya Karolinska. ”Doktor Mengele-operationer” för att hålla fanan högt på den vetenskapliga himlen. Politiserade domstolar, åklagare som går i politiskt koppel och polis som, med få undantag, aldrig fått lära sig att jaga brottslingar, eftersom brottslingarna styrde polisen och de som styrde polisen identifierade sig med vardagsbrottslingarna. Så är vi ju där vi är också. Människor får köa på överbelastade akutavdelningar på våra sjukhus. Skattebetalarna pungslås på miljarder som skickas till maktpartiernas underhuggare ute i landet under förevändning att det handlar om konstnärlig utsmyckning, när det egentligen handlar om grov förskingring och bedrägerier. Det ger sig självt att människor även börjar dö utan vård. Landstingspolitikerna är mer roade av köra tåg och göra egennyttiga affärer, än av att tillhandahålla vård åt befolkningen. Sjukvårdens resurser - och polisens - tas i allt högre grad i anspråk för att vårda grova yrkesbrottslingar som har som hobby att skjuta, kniva och spränga varandra, bara för att sedan storma akuten, hota personalen och skälla dem för ”kuksugare”. Samhällets undfallande gentemot den grova brottsligheten känner inga gränser. Orsaken är sannolikt att finna i att politikerna som svarar för vanstyret i hög grad identifierar sig med brottslingarna som förstör vårt samhälle eller har dem som kunder eller underhuggare i sina egna klaner och ligor.
Det svenska rättsväsendet av idag är inte olikt det tyska rättsväsendet under 1930-talet. Även i Tyskland ändrade man och omtolkade lagar varigenom man gav uppenbara grova brott som offentligheten ägnade sig åt ett skenbart lagligt skimmer genom att domstolarna fick lagligförklara dem. Inte heller i Tyskland var det någon brist på funktionärer inom rättsväsendet som sprang den offentliga brottslighetens ärenden.
Någon okunnig person eller någon som är lite i fin i kanten, någon som sitter i sin bubbla, isolerad från verkligheten, kan bli lite kränkt av en sådan här jämförelse med Nazi-Tysklands rättsväsende. De tycker att Nazi-Tyskland - det var massmord och gaskammare och sådant. Det är väl inte relevant att jämföra med? Men de glömmer att i fallet Nazi-Tyskland kan vi se facit. Vi vet vart det tog vägen. Vi behöver inte läsa om det i Hitler-tidens förljugna tyska massmedia. Samhällskritiken i tyska massmedia på 1930-talet var inte olik samhällskritiken i Svenska media av idag. I Sverige vet vi att vi inte är på rätt väg, men vi vet inte vart det kommer att ta vägen.
Europa ödelades men kunde så småningom resa sig, återuppbyggas och gå vidare. Sverige sitter fast i ett ras i slow motion vilket aldrig tycks ta slut. Förmodligen är vi väl bara i början av det. Orsaken är korruptionen inom politiken, byråkratin och rättsväsendet. Korruptionen bevaras eftersom en kriminell samhällselit vägrar att inrätta institutioner som beivrar korruptionen, det vill säga i hög grad skulle jaga dem själva.
Korrupta massmedia skyddar politiken från det tryck från allmänheten som behövs för att stävja korruptionen. Det skyddar ännu de korrupta, men det är svårt att tro att inte locket så småningom åker all världens väg när korrupta massmedia hållit övertrycket kvar inne i samhällskroppen för länge. Om man ska kunna göra något åt korruptionen är en grundförutsättning att man faktiskt offentligt vågar kalla en spade för en spade. Vi - det vill säga i det här fallet våra media - måste våga nämna korruptionen vid namn istället för att bara gå som katten kring het gröt och gömma oss för den. Men det är väl risk för att det är med offentlig-finansierade massmedia som det ofta är med offentlig-finansierad forskning.
Forskningen talar om vad som ska hända i framtiden när det redan har hänt och inte längre går att neka till, men först när det garanterat är riskfritt att förutspå det. Media kommer kanske på snarlikt sätt att beskriva verkligen, sedan, när alla sedan länge skaffat sig motsvarande information på annat sätt.
Jag kommer osökt att tänka på Sovjetunionen. Där fanns två tidningar viktigare än andra. Det var Izvestia och Pravda. Det ena namnet betyder ”nyheter”, det andra ”sanning”. När det begav sig skojade ryssarna själva med dem och sa åtminstone mellan skål och vägg: I Pravda ingen sanning och i Izvestia intet nytt. Det är svårt att inte känna igen sig när man försöker debattera i Dagens Nyheter där man i ett utslag av svart humor har döpt debattforumet till ”Ifrågasätt”. Men om man ifrågasätter blir man genast utsparkad och inlägget censureras.
Falun tisdagen den 21 januari 2020
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar