Corona-virusets utbredning över världen ställer till med ett och annat. Rekommendationer att inte resa till vissa platser, nedlagda flyg- och tåglinjer, stängda gränser, avbokade resor osv är några av konsekvenserna. Andra är att stora kryssningsfartyg har hamnat i karantän runt om i världen. Civitavecchia utanför Rom, Yokohama i Japan och Hongkong är några platser där stora fartyg med tusentals passagerare och nästan lika stor besättning är eller har varit isolerade.
När man reser med sådana fartyg är man ganska imponerad den första tiden. De är ofta vackert inredda. Men när man vistats på dem några dagar bleknar glansen. Efter ytterligare några dagar är man ganska leds på utbudet av varumärkesfifflade parfymer, ädelstenar, klockor m.m.
En annan sak, som går åtminstone den som levt i glesbygd på nerverna, är den oerhörda mängden människor som nästan klättrar på varandra. Inte minst märks det i matsalarna, särskilt i bufféerna och i korridorerna, ständigt på väg någon annanstans. Riktigt sur blir man när man går bakom asiater som tar sleven ur grytor och kärl, smakar på maten och sedan trycker tillbaka sleven i grytan. Det är inte alla asiater som gör så. Men alla som gör så är asiater. Det måste finnas något kulturellt som gör att det anses ok i deras hemtrakter? Det är likadant vart än man reser. Det spelar ingen roll om det är på ett kryssningsfartyg på Medelhavet eller ett hotell på savannen i Afrika. Nog finns där asiater som går runt och provsmakar maten utan att först låta maten mellanlanda på den egna tallriken och avsmakas med personliga redskap. Inte särskilt trevligt i vanliga fall, men det är nog bara förnamnet på vad man känner i tider av Corona-virus och eventuell pandemi när man återkommande ser sådant.
När fartyget med alla ombord drabbas av karantän i två veckor övergår nog snart drömsemestern i en mardröm. Blir man medveten om att det finns 20-talet smittade, eller man ens misstänker att det finns smittade, vilket ju föranleder karantänen, kan man säkert hålla sig för skratt.
Vart ska man ta vägen på ett fartyg smockfullt med människor? Det finns ingenstans att dra sig undan. Och vem smittar? Vad ska det tjäna till? Blir följden istället att fler blir smittade?
Jag vet inte om det är klarlagt än riktigt när man blir smittsam? Eller om det genast framkommer på blodproven om man är smittad? Jag har sett vilken enorm logistisk apparat som krävs för att hålla ett sådant fartyg fungerande. Det är knappast möjligt att ta prover på passagerare och personal efter karantänen, när man släpper av dem. Om inte annat så måste det förmodligen av logistiska skäl ske många dagar innan karantänen upphör. Det lär ju krävas en viss tid även för att analysera proverna. Transporter krävs osv. Det jag far efter är att karantänen kanske inte svarar på vem som går av fartyget smittad? Snarare svarar den på vem som var smittad när han gick ombord på fartyget, eller möjligen blev smittad strax efter embarkeringen.
Problemen är kanske inte över i och med att karantänen hävs? Vad har hänt i omvärlden under karantänstiden? Går det ens några flyg till hemtrakten när man kommer ut? Och vad kommer biljetten att kosta? Täcker försäkringen merkostnaden? Och slutligen - har man smittan med sig till flyget och ända hem? Är problemen verkligen slut i och med att man kommer bort från fartyget?
Man kan förstå att det rapporteras om när ett stort kryssningsfartyg hamnar i karantän. Det går också att förstå att när väl fartyget är i karantän finns det starka krafter som verkar för att det ska vara färdigrapporterat. Konstigt vore om inte hela branschen håller andan. Hur kommer det att gå att sälja in konceptet den närmaste framtiden? På längre tid brukar ju inte allmänhetens minne vara så långt. Kanske lika långt som en hönas minne som man ofta jämför med? Men det avgörs väl i hög grad av vad den närmaste framtiden för med sig…?
Falun torsdagen den 6 februari 2020
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar