Löfvens ställning blir aldrig svag

I TV4:s Nyhetsmorgon ägnade man sig idag bland annat åt lite socialdemokratiskt navelskådande, vilket av naturliga skäl återkommer ibland. 

Marcus Oscarssons inslag är ofta underhållande och tänkvärda. Idag togs frågan åter upp om huruvida Stefan Löfven kommer att sitta kvar eller inte. Det är ganska naturligt att partiledarens ställning ifrågasätts. Dels mot bakgrund av att partiet håller på att utplåna sig självt som politisk kraft. Dels mot bakgrund av att Löfven flera gånger under senare tid offentligt återfallit i slutsatsen att alla problem under hans tid vid makten orsakats av att Alliansen sänkt skatter för femton år sedan. Inte ens de problem som vanskötseln av den okontrollerade immigration under senare år orsakat, beror i verkligheten på något Alliansen gjort för femton år sedan, men det hindrar inte en verklighetsfrämmande Stefan Löfven från att påstå det.

Marcus Oscarssons slutsats blev att just nu är Löfvens ställning i partiet mycket stark, men om opinionssiffrorna fortsätter att försämras till under 20% kan Löfvens ställning bli ifrågasatt. Det är ofarligt att uttrycka…

Men det där har vi hört förr. Och vi kommer att få höra det igen, men då troligen med siffrorna justerade nedåt.

Det lustiga är att det inte är sant. Men det är inte heller lögn. Däremot är det inte hela sanningen. Löfvens ställning blir fortsatt stark bland de allt färre som blir kvar som partiets sympatisörer. Det är självklart. De som inte är nöjda med honom lämnar ju partiet varje dag, i en allt stridare ström. Slutsatsen som Marcus Oscarsson inte drog, eller inte ville uttrycka, är att det gamla maktpartiet sjunker allt djupare ned i dyn samtidigt som partiledaren sitter fortsatt stadigt i sadeln, uppskattad som han är av den svenska motsvarigheten till Mellanösterns islamister - de religiöst övertygade gråsossarna.

Partieliten - de som toppstyr gråsossarna - har problem. Att komma till makten är det enda som räknas bland maktgalningarna. En allt dödare och glesare samling gråsossar som stöd räcker inte för att bita sig fast vid makten, oavsett vilken politik man är beredd att växla in på. Allt färre imponeras av att deras fruar, döttrar, son- och dotterdöttrar inte känner att de kan gå trygga på gatorna. Samma med problemet att deras söner samt son- och dottersöner riskerar att tvingas utsätta sig för att bli misshandlade, urinerade i munnen och/eller bli gruppvåldtagna av män. Samtidigt har partiet under Löfven länge och kraftfullt stigmatiserat all klagan på gruppvåldtäkter som bland de troende stämplas som rasism. Det gör det svårt för partiet att med någon trovärdighet ens närma sig verkligheten.

Inte ens gråsossar ser längre utsikterna att i framtiden bli rånade eller dö i sjukvårdsköer som någon bingovinst.

Det blir allt svårare att vända svart till vitt inför människor som kan tänka själva. Bland troende kan man gå iland med vilka sagor som helst. Det visar tusentals år av mänsklig historia. Problemet är att de troende blir allt färre efter hand som de krockar med den verklighet som partiets politik format.

Ett gammalt talesätt lyder: ”Makten är en förgiftad kalk, den måste erövras och man måste bli fråntagen den.” Kanske är det just det som drabbat både Löfven och partieliten? De har kommit att älska makten så mycket att de inte kan avstå från den frivilligt. Så att de upplever det som att de har ”rätt” till den, oavsett vad de utsätter befolkningen för. Så rätt att de inte längre har förmåga att lämna ifrån sig makten.

Falun lördag 22 februari 2020

Mikael Styrman