Den stora depressionen

.

Länge har vi nu undgått den naturliga lågkonjunkturen, som kan och bör finnas mellan olika högkonjunkturer. Men egoistiska politiker och andra psykopater kämpar envist för att hålla lågkonjunkturen borta och äventyra det monetära systemet genom att trycka in allt mer låtsaspengar i ekonomin.

Troligen är systemet på lite längre sikt självförstörande. Politiker och banksters, som varje gång trycker in allt mer fantastiska summor i systemet blir lika glatt överraskade varje gång de upptäcker att det kraschade inte den här gången heller. Det leder med största sannolikhet till att de fortsätter att öka insatsen tills det slutligen går åt helvete med en riktig katastrof som följd. Med förlorat förtroende för det monetära systemet.

Det är klart att saker och ting gick långsammare vid tiden för den stora depressionen 1929-1933. I åtminstone tre års tid gick det nedåt. Visserligen ryckigt, sågtandsmönstrat, men trenden var hela tiden nedåt. USA kom inte ur lågkonjunkturen förrän 1942 och då på grund av krigsekonomin. Mycket talar väl för att det går fortare nu än då. Men den här lågkonjunkturen, som blev en riktig kris på grund av Corona, har ju ändå bara börjat. Då känns det väl ändå lite optimistiskt att blåsa faran över redan? Jag tycker nog att det kommer snubblande nära att förstöra sin egen trovärdighet. Det blir som att ropa ”vargen kommer” - fast tvärtom.

Ingen köper något, ingen kan tillverka något, ingen kan ens gå ut, som det nu är. Nog kommer vi väl ur den här krisen också. Men det blir nog inte den här veckan.

SEB:s chefsekonom tycker sig se ljuset i tunneln, men den här gången tror åtminstone jag att det är ett annalkande tåg…

Falun söndag 12 april 2020

Mikael Styrman