.
Nyligen skrev jag om vådan med att tro att det löser alla problem med kriminellas barnafostran att låta samhället ta hand om fostran av kriminellas barn. Men historien lär oss, trots medias tillmötesgående mörkläggning, att barn som omhändertas av det allmänna riskerar att bli rättslösa och utsättas för långt mycket värre saker än vi vill veta av och det utan att samhället uppnår det skydd mot kriminalitet som man säger sig vilja skydda samhället emot.
Jag får höra att en del tycker att jag använder för vulgärt språk när jag skriver om hur det kan gå och hur det faktiskt har gått i sådana fall - ända upp i maktens korridorer. För mig är det mycket svårt att acceptera ett sådant synsätt. Problemet är inte att språket är grovt. Problemet är att handlingarna som barnen utsätts för är grova. Skriv mildare, antyd, låt människor läsa mellan raderna säger någon. Varför det? Vem vinner något på det - andra än förövarna?
För förövarna - de onda människorna - finns det naturligtvis en tydlig uppsida med att det mumlas, antyds och rent av hemlighålls. Men hur går det för barnen som utsätts när de många goda människorna tittar bort, för att de är för goda för att tala klarspråk om problemet. Det är de goda människorna som ÄR problemet, för de är för goda för att ta i problemet. De offrar hellre de oskyldiga barnen för att slippa påminnas om vad som pågår och slippa konfronteras med skammen över sin egen feghet.
Den fege gömmer sig finkänsligt mellan raderna och förövaren som utnyttjar barnen och ödelägger deras liv tackar och bockar och går på i ullstrumporna.
Falun torsdagen den 17 september 2020
Mikael Styrman
.
Todella hyvin kirjoitettu
SvaraRadera