.
De forna rödvinskommunisterna och idealisterna blir med tiden upplagekramare.
Båda jaktkompisarna - av och till - Jan Guillou och Leif GW Persson - har med tiden och ålderns rätt stångat hornen av sig. I Guillous fall har hans rödvinskommunism som förr parade sig med karriärism och rättvisepatos numera allt mer glidit över till en mix av rödvinskommunism och upplagekramande. Rättvisepatoset synes han ha pensionerat och därmed även stridigheterna med den grova organiserade brottsligheten som en gång i tiden resulterade i att spionerna låste in honom i politiskt fängelse - för spioneri - naturligtvis - vad annars?
Jaktkompisen Leif GW Persson som även han har en turbulent bakgrund, oavsett om den föranleddes av idealism, karriärhunger eller enbart aningslöshet, har också förändrats med tidens rätt. Fjärran är tiderna när han kunde säga hur det är med korrupta makthavare som Palme och Geijer. Idag är han hellre bästis med dem. Det är också länge sedan den numera allt för medialt överexploaterade GW övergick till att välja sina uttalanden med omsorg, väjande för alla konflikter med den korrupta makteliten och övergick till att slicka korrumperade makthavare eller åtminstone noggrant undvika att säga minsta lilla kritiska ord om dem eller deras förehavande. Då har han ändå haft en medial plattform, utifrån vilken han hade kunnat göra skillnad - men kanske bara ett tag. Med ett litet undantag då. Ofarliga poliser, sådana på låg nivå och utan kontaktnät kan ännu få smaka på det Perssonska föraktet. Det roar läsekretsen och vårdar imagen. Dessutom har det ju fördelen att ingen korrumperad riktig politisk eller byråkratisk gangster behöver bli förnärmad. Osökt kommer man att tänka på Uppdrag Granskning som länge kallats ”Jakt på liten tjänsteman”.
Falun söndagen den 13 september 2020
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar