.
För länge sedan var det inte så ovanligt att människor åt människor. Fortfarande förekommer det i viss omfattning, i vissa kulturer, samt även i vår egen kultur undantagsvis.
Det är inte så ovanligt i naturen att djur äter varandra. Även människan är ju ett djur även om många människor och sekter gärna vill intala sig och sina följare att det inte är så.
I vår kultur är det tabu för människor att äta människor. Undantag görs vanligen bara av knäppskallar och förmodligen heller inte så ofta. Undantag görs även i större skala - i särskilt ömmande fall. Som när det inte finns någon annan mat att äta. Då menar jag att det verkligen inte finns något annat. Inte att det är lite glest bland hyllorna på ICA…
Låt mig ta några exempel som visserligen inte ägde rum igår, men inte heller för oöverskådligt lång tid sedan. Jag föddes elva år efter Andra Världskrigets slut. Under nämnda krig belägrades dåvarande Leningrad - numera Sankt Petersburg - av den tyska Armégrupp Nord, från den 8 september 1941 till den 27 januari 1944 - dvs i nästan två och ett halvt år. Den tyska Armégrupp B belägrade Stalingrad - numera Volgograd - från 23 augusti 1942 till 2 februari 1943 eller ungefär fem och en halv månad. (Källa: Wikipedia)
Det var förmodligen inte jättegott om mat i städerna innan belägringarna. Sådant borgar alltid ett socialistiskt system för, alla goda intentioner till trots. Under belägringarna tog maten slut vilket belägringar vanligtvis syftar till. Då åt man hästarna. Sedan hundarna. Därefter åt man råttor och vad man kunde komma över. Den aningslöse skulle då kunna tänka sig att det därmed var ont om mat. Men i vardera städerna dog det cirka två miljoner människor, många av kulor och krut, men andra av svält, eller av svält i kombination med något annat. Det var med andra gott om nödproviant för den som kunde hantera att agera i konflikt med tabut mot att äta människor. Att man överlevde genom att äta människor är en officiell hemlighet som det länge och taktfullt talades tyst om - eller inte alls.
Jordens mänskliga befolkning börjar nu ha svällt till en numerär som jorden inte längre kan försörja. Kanske kunde en jord i balans, som inte var utsatt för rovdrift, och som dessutom hade ett klimat i balans, kunnat göra det. Men nu är ju inte situationen sådan. Istället tränger människan snart sagt överallt undan såväl natur som andra livsformer. Haven utsätts för industriell rovfiskning och används för tio miljarder människors slutförvaring av plastavfall och allehanda gifter som dumpas i haven. Det är nog inte så mycket som talar emot att det ganska snart kan komma att resultera i kollapsade näringskedjor i haven. Idag får miljarder människor sin föda från haven. Mycket talar för att det antalet snart kommer att krympa och att krympa i accelererande tempo.
Stigande temperaturer och smältande isar höjer havsnivåerna. Det gör på lite sikt miljarder människor hemlösa. Det är nog ett understatement att påstå att det knappast lär ske utan stor social oro. Så stor, att många samhällens ordnade samhällsstrukturer kommer att få svårt att bestå.
Vilda djur trängs undan av en expanderande människa som skövlar skogarna och förvandlar dem till giftbesprutad åkermark med monokulturer. För tjugo år sedan åt man inte vilda djur på den Afrikanska savannen. Man åt tamboskap. Men vilda djur var vilda djur och dem åt man inte. Idag gör man det i allt högre grad. Det säger oss något om de vilda djurens framtid.
Vårt eget jordbruk består till övervägande del av monokulturer klonade från ett extremt begränsat genetiskt material. Man behöver inte ha särskilt stor föreställningsförmåga för att inse att det gör att praktiskt taget hela mänsklighetens jordbruk, som ännu för några decennier sedan baserades på omfattande och brett genetiskt material, numera är extremt sårbart när vi drabbas en en sjukdom som inte uppträtt under senare decennier. Märk väl: jag skriver ”när” - inte om. För det torde vara säkert som amen i kyrkan ATT det kommer att inträffa. Frågan är bara när.
Vi håller även på att utrota våra pollinatörer med våra giftbesprutade monokulturer som utarmar pollinatörerna och hotar deras överlevnad. Utan pollinatörer inget mänskligt jordbruk.
Praktiskt taget allt talar för att vi går emot global hungersnöd och massdöd - oavsett hur det går med klimatet. Men om vi inte kan rädda klimatet är det naturligtvis hundra säkert att det går åt helvete. Då pratar jag inte om de politiska problem som uppstår om det blir lite arbetslöshet bland biltillverkare…
De allra mest optimistiska bland oss tror att jordens mänskliga populär ska fortsätta att öka från dagens tio miljarder, att vi ska äta larver och kackerlackor och vara lyckliga. De kommer att få en besk överraskning. Människan, åtminstone i vår kultur, kan upprätthålla tabut mot att äta människor i tider av relativt välstånd. Men när välståndet och överflödet av mat är borta kommer inte människan att äta larver och kackerlackor - åtminstone inte som huvudrätt. Möjligen som snacks? Däremot kommer tabut mot att äta människor att åka all världens väg när det inte finns annat att äta. Människan ställs ju då inför valet att antingen upprätthålla tabut eller att upprätthålla livet.
Människan har hittills visat sig påhittig, men oförmögen att reglera sin population. Vi går sannolikt mot en framtid som innebär att tio miljarder människor efter att ha ödelagt näringskedjorna i haven och på land övergår till att reglera sin numerär genom att äta upp varandra. Det lär inte komma att gå helt fredligt till.
Falun torsdagen den 10 december 2020
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar