Vi måste rädda någonting

 .

Uppdaterad 3 juni 2021, kl 11:05

Pseudodebatten rasar i media: Vi måste försöka rädda någonting, oklart vad.

Vi kan välja mellan till exempel mänskligheten, bilindustrin eller slit- och slängsamhället. 

Politikerna och propagandaapparaten tar sikte på att allt kan räddas. Vi behöver inte ändra just någonting. Bara snabbt bygga två tusen miljoner elbilar så är allt fixat. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte.

Det finns naturligtvis mer än nyss nämnda som behöver räddas. Men låt oss stanna vid de tre nyss nämnda. De är alla aktuella och de är intimt förknippade med varandra. Även om slit- och slängsamhället just nu inte debatteras i klartext är de tre uppräknade extremt nära sammankopplade. Utan att förstå slit- och slängsamhällets inverkan på de existensiella hoten mot mänskligheten kan inte mycket av värde uppnås på övriga områden.

Politikerna - som nästan alltid på psykopaters sätt ljuger utifrån vad som är bäst för dem själva nu för stunden - vill rädda mänskligheten genom att rädda bilindustrin OCH slit- och slängsamhället och på det sättet rädda sig själva och det går inte att göra. Åtminstone inte utan att ta död på mänskligheten i ett bara obetydligt längre tidsperspektiv.

Mänsklighetens och bilindustrins problem och framtid är extremt tydligt orsakade av slit- och slängsamhällets resursslöseri. Mänsklighetens problem med klimatet kan sägas emanera från 1950-talets USA där överdrivet affärsbegåvade - och samvetslösa - amerikaner kom på att man kunde skrynkla om grillen och baklyktorna på en gammal bilkonstruktion vart annat år för att utsätta människor med svagt ego för tryck att byta bil ofta. Annars kunde vänner och grannar få för sig att de inte har råd att hålla sig med den senaste modellen. Att det ändå i slutändan var fråga om samma bil var och är ointressant. Det handlar ju bara om window-dressing. Det har lett till att alla amerikanska bilar är lika tekniskt avancerade som gamla hästkärror, må vara numera med ett digitalt TV-spel i kupén.

För att vara extra tydlig skedde detta i en tid när man hade bombat sönder nästan hela världen och framtidsutsikterna var ljusa för att allt nu skulle byggas upp igen. Att resurserna var ändliga begrep man inte, eller brydde sig inte om. Bilar som nästan hela tiden skulle transportera endast en person byggdes med mått och materialförbrukning som resulterade i att motorhuven kunde upplevas stor som en tennisbana.

Dessa metoder att hålla uppe försäljningen har också i förlängningen resulterat i att dagens bilar byggs för att gå sönder. De byggs för att snart bli otillförlitliga och tvinga ägaren att köpa en ny bil. För att vara på den säkra sidan slutar tillverkarna att hålla reservdelar efter bara några år. 

Amerikanernas metoder har i varierande grad och ökande omfattning anammats även av andra biltillverkare, må vara med viss eftersläpning. Tydliga är exempelvis tyska tillverkares metoder att inte sälja begagnade bilar i samma lokaler som nya. De nya säljs i ett fräscht och lättillgängligt mammon-tempel medan de begagnade förpassas till något avsides industriområde, eller bara till den gamla lokalen som börjat bli sliten eller designmässigt omodern.

Nu gör slit- och slängsamhällets profeter, det vill säga biltillverkare och politiker, gemensam sak och säger att vi ska rädda klimatet och mänskligheten genom att så snabbt som möjligt ersätta dessa över två tusen miljoner bilar med över två tusen miljoner andra bilar som ska bli eldrivna. Det är naturligtvis inget annat än lögn och förbannad dikt. Den som påstår att det går ljuger, förmodligen medvetet, och borde mot bakgrund av frågornas utomordentligt stora betydelse hängas i närmaste träd.

Det går inte att rädda klimatet genom att gå över till elbilar. Sådana tidsmarginaler finns inte. Särskilt inte som elen produceras med kol och olja. En mycket stor del av en bils miljöbelastning härrör från tillverkning av bilen. Först på mycket lång sikt minskar utsläppen från bilen totalt, men bara om bilen används mycket och håller länge. 

Av debatten i media gällande klimatuppvärmningen kan man lätt - i kombination med en lagom dos självbedrägeri som vi alla besitter -  bibringas uppfattningen att om vi minskar utsläppen lite - imorgon, om ett år eller ett decennium, eller mer - så stannar klimatuppvärmningen av. Det gör den naturligtvis inte. Den fortsätter under mer än överskådlig tid. Det går bara så mycket fortare om vi fortsätter att släppa ut CO2 i hög takt.

Det är klart att politikerna slår vakt om bilindustrin liksom den övriga slit- och slängindustrin. Att krympa bilindustrins volymer extremt kraftigt och övergå från slit- och slängmentalitet till produktion inriktad mot lång hållbarhet och därigenom resurssnålhet låter sig inte göras utan stora sociala påfrestningar. Det är naturligtvis extra tydligt i länder med stor bilindustri, som Tyskland exempelvis.  Att göra livet kortsiktigt behagligt för våra politiker må vara en sympatisk tanke, men det kommer inte att rädda mänskligheten från utrotning.

Det är långt ifrån säkert att det går att rädda mänskligheten. Mot bakgrund av vad människan åstadkommer med planeten är det inte ens säkert att det vore så lyckat. Många tror att vi är ”beyond the point the point of no return”. Jag tror att vi är det. Men jag blir gärna glatt överraskad och har gärna fel om det. Om vi ska rädda mänskligheten går det dock inte att hålla på och lalla och göra som människorna på Påskön. Om civilisationen går under för att man tillverkat för mycket stengubbar är sällan lösningen att intensifiera tillverkningen av stengubbar.

Applicerat på vår civilisation: Om vi går under för att vi tillverkar för mycket bilar, förbrukar för mycket resurser och bygger nyttigheter som håller för kort tid är inte lösningen att intensifiera byggandet av bilar som håller för kort tid och förbrukar för mycket resurser.

Det vi bör göra för att alls kunna ha en chans är att förändra samhället i grunden. Att sluta bygga varor för att de ska gå sönder så fort som möjligt, sluta bo i en stad och pendla till en annan, att sluta bo på ena sidan av staden och jobba på andra sidan av staden. Att sluta bygga snabbtåg när även det långsammare går tillräckligt snabbt om man lejer någon att sköta det som kan sitt jobb. Att sluta producera onödiga varor och skicka dem på jorden-runt-resor.

Dagens förpackningar var ett okänt begrepp i min barndom. Det gällde nästan oavsett vad man köpte. Nu, när man har varit till affären, kan man ha mer förpackningar än varor med sig hem. Det finns länder som fortfarande till stor del säljer livsmedel utan industriförpackningar. Mjölkflaskor och returglas finns eller har nyligen funnits i bruk i vår relativa närhet. Ostar och skinkor kan hänga i snören från taket och är inte sällan godare än våra motsvarande varor som kan ha åkt hundratals mil för att ta sig till oss. Det är med andra ord inte någon naturlag som gör att en vara som vi släpar hem måste ha tre lager förpackning om sig - utan att vara särskilt känslig. 

Det svåraste av allt, med tio miljarders befolkning, blir att komma ned till en befolkning på kanske 2-3 miljarder, som jorden förmodligen skulle klarat uthålligt - åtminstone när den var i ordning - innan människan hade ödelagt det mesta. Det där med att begränsa befolkningen, det klarar inte människan. Det finns inget exempel på att människan klarat något sådant. Men naturen klarar det och kommer att fixa det - vare sig vi vill eller inte. Frågan är om sedan några människor alls överlever. Det kan kanske delvis bestämmas av oss. Om vi med nuvarande Påskö-inspirerade metoder ödelägger för mycket blir möjligheterna till överlevnad i vart fall inte bättre. 

Falun onsdagen den 2 juni 2021

Mikael Styrman

.