Varför slåss USA och Ryssland om Ukraina?

 .

Att döma av våra media är det många som försöker förstå hur Vladimir Putin resonerar, inte minst amerikanska skribenter, lektorer och professorer. Men av vad jag har sett hittills så kommer de inte ens i närheten av svaret. De lyckas inte sätta sig in i Putins situation, se saker från Putins synvinkel och tänka som Putin. Det närmaste de kommer tycks vara vissa insikter i hur Putin skulle resonera om han var en amerikansk universitetslektor.

En fråga som de alla tycks ställa sig är: Varför är Putin så intresserad av Ukraina? Men den frågan är naturligtvis helt fel ställd. Rätt fråga är: Varför är USA så intresserade av Ukraina? 

Redan grundläggande geografiska data visar på det absurda i frågeställningarna. Mellan Washington och Ukraina är det 7.391 km och ett hav som kallas Atlanten. Från Moskva till Ukrainska gränsen är det bara 453 km och det finns inget hav emellan. Det är naturligtvis en ytlig betraktelse, men redan den visar på det sjuka i hur frågan hanteras. Men det finns fler saker som ökar förståelsen för vad som pågår.

Många debattörer och analytiker snöar in i verklighetsfrånvarande teoretiska resonemang som man naturligtvis kan föra i timmar, dagar och år inne på institutionerna, fjärran från verklighetens brus. Där försöker man förklara det som utspelar sig utifrån olika modeller, samhällssystem och demokratiaspekter samt totalitära systems inverkan på politiken osv. 

Jag ser att många åtminstone delvis vill förklara Putins hållning utifrån synsättet att Ryssland är en kleptokrati. Och visst, Ryssland är säkert en kleptokrati. Liksom Sverige är en kleptokrati och USA är en kleptokrati. Det är bara det att kleptokratin ser lite olika ut i Ryssland, Sverige och USA vid en jämförelse.

Ryssland är en feodalstat. Vid ryska revolutionen störtade man tsarväldet och mördade tsaren och hans familj. Folket lurades av bolsjevikerna att tro att feodalstaten avskaffades. Men så blev det inte och det var förmodligen aldrig de ledande bolsjevikernas avsikt heller. Visst fanns det sådana som hade andra och hederligare och mer ideella avsikter, men de städades bort av de mer hårdföra, med nackskott. Och efter en tids skendemokratiska socialistiska övningar och lång tids systematiskt dödande av alla som kunde tänka själva - och var oförsiktiga nog att tala om det - är nu landet tillbaka till att vara en feodalstat. Putin styr Ryssland ungefär som våra enväldiga kungar styrde vårt land förr. Det sker med hjälp av fogdar, hövitsmän och adelsmän - om än i något kamouflerad och moderniserad form - vilka tillåts berika sig och fara hårdhänt fram i utbyte mot lojalitet mot högsta hönset. Om någon mellanpamp inte visste sin plats i vår feodalstat, förr om åren, fick vederbörande och hans bekantskapskrets gå hem med huvudet under armen. Det hör nog till undantagen i dagens Ryssland, om det alls förekommer, men om någon inte är lojal mot ledaren, är det strax någon annan som har tagit över jobbet, att hålla ordning i fögderiet och sko sig själv, utan att besväras av något hederligt rättsväsende. Men Putin utmanar inte sina fogdar kollektivt, eftersom han behöver dem. Det är bättre för Putin att de får berika sig. Annars börjar de bara undergräva hans ställning.

I väst försöker man förstå Putin utifrån olika ideologiska resonemang. Då landar man helt fel. Putin är ingen ideologisk person. Han är en praktisk och resultatinriktad person som inte tyngs av några ideologiska laster. Han är sannolikt en mycket god analytiker och psykolog. Han tilltalas av makten och uppskattar det praktiska i att ha hela makten själv - även makten att delegera vissa göranden åt andra.

För övrigt kan nämnas att inte Lenin eller Stalin heller var ideologiska. De var praktiska och maktgalna despoter som spelade det spel som gav dem makten och lät dem behålla makten. 

Det finns ett antal orsaker till att ett Ryssland som är starkt nog att hålla fast eller kontrollera Ukraina inte släpper ifrån sig Ukraina frivilligt. Ryssland behöver nämligen Ukraina. Det har historien och tiotals miljoner döda lärt ryssarna. Såvitt vi vet har Ryssland tre gånger utsatts för allvarliga hot mot sin existens. Alla tre gångerna har Ryssland överlevt genom att fienden tröttat ut sig på vägen genom Ukraina. Fienden har uttänjt sina försörjningsvägar, på grund av långa avstånd, dåliga vägar och den brända jordens taktik. Sedan har fiendens arméer nästan mangrant frusit ihjäl eller stapplat iväg hemåt efter bästa förmåga. 

Det hände svenska kungen Karl XII åren 1707-1709. Han förlorade sin armé men lyckades ta sig med ca 2.000 underhuggare till nuvarande Moldavien som då ingick i det Ottomanska riket. 

Det hände franske Kejsaren Napoleon Bonaparte år 1812 och Adolf Hitler åren 1941-1943. Det tycks ske med ungefär 100 års mellanrum, så det är kanske snart dags igen.

Karl XII inledde sitt ryska fälttåg i Sachsen. Napoleon startade vid floden Njemen och Hitler hade passerat halva Polen när han inledde operation Barbarossa. Om vilken som helst av dem istället hade fått starta sitt anfall mot Ryssland i Ukraina, 453 km från Moskva, är det mer än sannolikt att respektive krig hade slutat med rysk förlust istället för seger. Det här vet ryssarna och det är den främsta anledningen till att de aldrig kommer att släppa ifrån sig kontrollen över Ukraina. Att tro något annat innebär att skylta med en dumhet som är mer monumental än nöden kräver.

Ryssarna inser, att om de släpper kontrollen över Ukraina kommer det att bli ett fjärde angrepp mot Ryssland, som startar 453 km från Moskva och genomförs av USA.

Om man vill lösa upp knutarna i Ukraina är det därför Finlandisering som gäller. Det är en tillvaro i relativ frihet som bygger på att den stora grannen kan känna sig trygg. Tyvärr har en sådan lösning inte tilltalat USA vars militärindustriella komplex alltid ser sig om efter ett nytt land att ödelägga, ett nytt folk att terrorisera - denna gång Ukraina.

Det finns minst en avgörande omständighet till som är central. Världen går mot en kollaps i livsmedelsproduktionen, eller flera. Ukraina var Sovjetunionens kornbod. USA:s jordbruk är högintensivt och baserat på konstbevattning. De stora monokulturerna och växtgifter är på väg att slå ut bina, pollinatörerna som alla odlare behöver. Ett problem som USA inte är ensamt om. USA:s grundvattenreserver sinar i en allt raskare takt och landet kommer med största sannolikhet att förlora lejonparten av sin förmåga att odla livsmedel inom en inte allt för avlägsen framtid. Men eftersom det amerikanska kynnet gett dem devisen ”if it aint broke, don’t fix it” kommer man inte att göra något åt den saken förrän det är för sent.

Ukraina har en gång drabbats av hungersnöd och 20 miljoner döda när Stalin tog skörden och glömde att ukrainare också behöver äta för att kunna hålla sig vid liv. Det är svårt att veta hur Ukrainas framtid ser ut under Rysslands vingar, men givet situationen i det amerikanska jordbruket innebär sannolikt ett allt för stort beroende av USA att Ukraina kommer att få upprepa svälten under Stalintiden fler gånger när kollapsen i det amerikanska jordbruket inträffar. Det blir inte heller en engångshändelse. Mycket talar för att det blir ett mer eller mindre permanent missförhållande.

Det är anmärkningsvärt att USA är så ovilliga att medverka till att Ukraina förblir utanför Nato. Det bör inge stark oro, inte bara hos ryssarna, utan även hos ukrainarna. Givet ukrainarnas mindre angenäma erfarenheter av sovjetryskt styre är det begripligt att det inte är helt lätt att inse att USA inte heller är Sankte Pers ställföreträdare på Jorden, däremot möjligen krigsguden Mars adjutant.

Vad sedan gäller USA:s förhållande till Ryssland och de eviga kränkningarna och provokationerna, som har pågått allt sedan dåvarande Sovjetunionen bröt ryggen av Hitler-Tyskland, samtidigt som USA knappt klarade sig mot några tusen tyskar, så beror det nog på den outtalade men ständigt närvarande amerikanska skammen. Allt sedan dess förnekas Ryssland varje form av erkännande medan varje chans att förmedla en kränkning tas till vara. Jag tror att amerikanerna själva kanske inte vet att de gör så. Om de vet om att de gör så tror jag i alla fall att de inte själva vet varför. Det är nog ungefär med det som med en hund som jagar passerande bilar. Den vet inte heller varför den gör så. Den vet bara att den måste göra det och om den får tag i en bil vet den inte vad den ska göra med den.

Falun onsdagen den 23 februari 2022

Mikael Styrman

.