tisdag 1 mars 2022

Svårtolkad passivitet i Ukraina

 .

Norr om Kiev uppges ryssarna ha samlat en drygt 6 mil lång kolonn bestående av allehanda militärfordon. Kolonnen tycks åtföljas av en anmärkningsvärd passivitet och utgör en ”sittande fågel”. Vad beror den långvariga passiviteten från båda sidor på? Det väcker många frågor.



Utifrån rysk synvinkel:


Väntar ryssarna ännu på resurser som de anser sig behöva innan de kan använda sig av styrkan? Sådant som attackflyg, Stalin-orglar, bränsle och/eller ammunition?


Har ryssarna gjort en ny bränslekalkyl baserad på att ukrainarna faktiskt gör motstånd och kommit fram till att de själva kan råka ut för ett snarlikt scenario som det som fällde Hitler, delvis orsakat av uttänjda försörjningsvägar?


Har ryssarna tagit i beaktande vilka möjligheter de har att skydda sina försörjningsvägar mot ukrainska partisaner?


Hyser ryssarna betänkligheter inför att ta resurserna i bruk, medvetna om vad som kan hända med dem om Ukraina visar sig ha bemannat ryssarnas färdväg med styrkor utrustade med pansarskott? Sådana har ju Ukraina mottagit i betydande antal och deras effekt på militärfordon i kolonn har ryssarna hunnit erfara redan. Väl utplacerade och rätt använda har de kapaciteten att utradera den ryska armén såväl personellt som maskinellt och ekonomiskt.


Har den övriga världens sammansvetsning skakat om ryssarna och gett dem beslutsångest? Söker de en väg att rädda ansiktet och samtidigt förkorta de sent verkande, men långsiktigt svåra, sanktionerna? Även ett beslutsamt Kreml måste vara väl medvetet om att sanktionerna, givna tid att verka, är samhällsomstörtande.


Tvekar ryssarna inför de egna styrkornas stridsmoral om det nu börjat gå upp för trupperna att de inte är på picknick? Det finns ju många hårdhänta typer med maktambitioner i Ryssland. Om de ryska trupperna börjar kapitulera i stort antal mot Ukraina, som irakierna gjorde inför USA under ”Desert-Storm”, finns det säkert fler områden i Ryssland som gärna skulle vilja vara självständiga. Det kan starta en Domino-effekt. Putin har av allt att döma insett att han försatt sig i en mycket svår situation, när han hotar med kärnvapen mot en fiende som han inte kan använda kärnvapen mot. Det ryska väldet hålls, som många andra diktaturer, ihop av en mix av rädsla för ledarens maktapparat och ekonomiska incitament. Resten av världen har nu berövat ledaren det ekonomiska incitamentet. En motgång i Ukraina undergräver rädslan som maktmedel. De senaste dagarnas händelser indikerar att Putin känner marken gunga under sina fötter. Men det finns en sak som är värre för Putins situation än motgångarna i Ukraina. Det är att öka insatsen om det resulterar i ett ännu större fiasko i Ukraina. Det är inte ens säkert att Kreml i förlängningen av något sådant har kvar kontrollen över alla gas- och oljeresurser. Det är långt från Moskva till Stilla Havet. Om centralmakten i Kreml undermineras kanske den ryska oljan och gasen ändrar riktning och börjar strömma mot Stilla Havet - utan att passera skattekistan i Kreml.


Beror ryssarnas tvekan inför att använda sin konventionella metod - massiv förstörelse - på att man landat i slutsatsen att det även kan innebära Rysslands ekonomiska förstörelse?


Är ryska militärledningen oense om hur de ska nyttja resurserna klokast? Är de ens överens om vilka som har jobbet kvar efter de hittills uppnådda framgångarna?



Utifrån ukrainsk synvinkel väcks frågorna:


Beror Ukrainas passivitet visavi den ryska kolonnen på att man inte vill försvåra ryssarnas möjlighet att lägga in backen genom att anfalla ryssarna och tvinga dem att strida? Det är en gammal regel - med glimten i ögat - att när fienden flyr kan det vara farligt att anfalla fienden. Då kan han han bli tvungen att försvara sig och då finns alltid möjligheten att man förlorar.


Beror passiviteten på att Ukraina ännu saknar erforderliga resurser i form av stridsdugligt manskap, tillräckligt antal pansarskott mm? Sådant synes strömma till Ukraina i stort antal nu.


Beror passiviteten på att ukrainarna bedömt det som gynnsammare att förbereda ett försvar mot kolonnens styrkor längs dess förväntade färdvägar?


Ukraina får sannolikt bäst utdelning från sina resurser om de får angripa ryssarna i deras fordon, i kolonn. Ryssarna kan teoretiskt undvika det genom att angripa Kiev med infanteri - utan fordon. Men metoden är vansklig att använda sig av eftersom den - om den slår fel - kan resultera i ett blodbad som fäller även en stabil regim i Kreml. Den heder som solkas av ett sådant misslyckande kan förmodligen aldrig tvättas ren.


Den ryska kolonnen som rör sig långsamt framåt med upp till tre fordon i bredd och tätt efter varandra leder tankarna till amerikanska nybyggares vagnborg inför ett angrepp av indianer. Kanske är det ett sätt att avancera, skyddande varandra, utan att förbruka bränsle? Man håller sig nära varandra, som barn instängda i en mörk kolkällare.


Ryssarna tycks ha hamnat i en situation som kan liknas vid att få tuggummi i håret. Ju mer man råddar med det, desto jävligare blir det. Ukrainarna tittar förundrat på.


Det är väl en hel del som tyder på att både ryssar och ukrainare, var och en på sitt håll, nu funderar på: - Vad i helvete ska vi göra nu?


Falun tisdagen den 1 mars 2022

Mikael Styrman

.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar