.
Det pågår ett skamlöst hycklande om PKK i det offentliga Sverige och den svenska debatten. Inblandade är bland annat ledande politiker, propaganda-organen, Turkiets Erdogan och allehanda politiska wannabees. De senare vill i flertalet fall efterträda Carl Bildt som ställföreträdande postkolonial styrelsemarionett och gratisätare, med uppdrag att plundra fattiga människor i Tredje Världen. Man tävlar nu exempelvis om att slå politiska motståndare i skallen med påstått PKK-samarbete.
”PKK är terrorister” utropar man rättroget utan vare sig motivering eller analys, med samma tvivelsbefriade hängivenhet som islamisten ropar sitt ”Allahu Akbar!”
Hur är det då egentligen med PKK? Är de terrorister eller är det en befrielserörelse? Om de är terrorister - vad är det som gör dem till mer terrorister än de ”befrielserörelser” som sosseriet och deras borgerliga vasaller i decennier öst svenska skattebetalares pengar över, för att sedan stolt posera för humanitära hjältebilder i sossetrogna media, dvs nästan all svensk media?
Kurderna gjorde en stor insats mot IS. Men det verkar inte förändra politikens inställning till kurderna. Kanske vill den svenska regeringen sopa hela kurdproblematiken under mattan, på samma sätt som man ”glömt” turkarnas folkmord på armenierna?
PKK är terroriststämplat efter initiativ från USA och Turkiet, läste jag någonstans. Det är nog snarare så att det är efter initiativ från Turkiet. USA har anslutit sig på grund av Turkiets betydelse för det amerikanska militärindustriella komplexet. Det som avgör frågan är Turkiets möjlighet att kontrollera Bosporen och därmed ryssarnas trafik mellan Svarta Havet och Medelhavet samt övriga världshav. Det är den sortens ryggradslöshet som vi med en lite förfinande omskrivning brukar kalla för ”realpolitik”.
Realpolitik betyder ungefär att man gör någonting som man skäms för därför att man har nytta av det och därför att nyttan är viktigare än skammen.
Det har i dagarna påståtts i media att Sverige terroristklassat PKK redan under Palmes tid. Kanske menade man under den tid då Palmes partibröder försökte skylla ifrån sig Palme-mordet på PKK med hjälp av de gamla sosse-torpederna Hans Holmér och Ebbe Carlsson?
Det verkar svårt att hitta något entydigt svar på hur det är med Sveriges relation till PKK. Kanske är det för mycket desinformation ute och far? Det vore väl inte så konstigt i så fall eftersom Erdogan nu gjort PKK lite hett för alla PK-svenskar…särskilt sådana som nu försöker komma undan ansvar för vad de har ställt till med genom decenniers överlägset internationellt egotrippande.
Kurderna har med varierande intensitet kämpat i många hundra år för en egen stat. I nästan fyrahundra år fanns alla kurder samlade i det Ottomanska Imperiet. Men i samband med Ottomanska Imperiets sönderfall klev brittiska och franska kolonialmakterna in med stora linjalen och drog raka gränser kors och tvärs över Mellanöstern utan minsta hänsyn till befolkningens etnicitet, urgamla motsättningar och så vidare. Naturtillgångar var sannolikt det enda som räknades. Jag vet inte hur stor betydelse linjalen hade för just det faktum att kurderna idag är fördelade i fyra länder: Turkiet; Iran; Syrien och Irak. Därav följer i alla fall en stor del av kurdernas problem. I sina strävanden för att bilda en egen stat har de således inte endast en nationalstat att göra sig fria ifrån. De har fyra att hantera - samtidigt - eftersom varje försök att bilda en stat i något av de fyra kurdiska områdena omedelbart kommer att motarbetas av de tre andra staterna.
Det fanns en tid då Sveriges Socialdemokrater läkte sitt dåliga samvete och återupprättade landets renommé efter handeln med Nazityskland som innebar betalning med judiskt tandguld från koncentrationslägren. Den svenska befolkningen är ännu inte omindoktrinerad sedan dess. Det medför att det är aningen problematiskt för sosseriet att sådär utan vidare tillämpa liknande realpolitiska värderingar som har resulterat i att kurderna terroriststämplats av flera länder. Jag tror att ångesten är så tät under partiledningens möten att man nästan kan ta på den. Förutom den ganska pinsamma knipan som man försatt landet i genom att använda försvarsbudgeten som sysselsättningsmotor inför valen - istället för till försvaret - finns det en annan för regeringspartiet ömmande fråga. Allt för snabba svängningar för en valmanskår som inte hunnit omindoktrineras medför en akut risk för att partiet spricker. Jag skulle bli mycket förvånad om inte olika scenarior studerats. De flesta sannolikt resulterande i att det som i så fall återstår av partiet blir så litet att man är borta från makten för överskådlig tid skulle de infrias.
Erdogan vill nu ha svensk hjälp med att förtrycka kurderna. Han kräver det för att gå med på att Sverige tas upp som NATO-medlem. Sverige hade under de goda åren efter nazistsamarbetet en på pappret - och möjligen initialt även i verkligheten - stark krigsmakt. Men efter hand som korruptionen och samvetslösheten tilltog inom socialdemokratin gick det ungefär som i Sovjetunionen och numera i Ryssland med det svenska försvaret. Mer eller mindre oanvändbar krigsmaterial köptes in och lagrades i mobförråd. Oanvändbar i krig och oanvändbar i fred, därför att leverantörerna såg till att materielen anpassades för att inte kunna komma ut på den civila marknaden och förstöra den. Syftena för politiken var i huvudsak två. Dels användes försvarsbudgeten för att skapa sysselsättning åt partiets väljare och dels användes den till svarta pengar under bordet till parti och politruker. I gengäld fick industrin fläska på. Så småningom var landet fullt med oduglig utrustning i mobförråd. Det blev den borgerliga regeringen som fick plocka fram den och vräka ut den. Tyvärr vräkte de även ut den kuranta materialen. Det var naturligtvis inget misstag. Den gick ju att tjäna pengar på - under bordet. Summa summarum är att vi står utan försvar samtidigt som Putin har kommit på att han vill återupprätta Sovjetunionen och att han har bråttom med det. Därav den svenska regeringens ångestfyllda strävan att snabbt bli NATO-medlem. Nu tycks det inte gå så snabbt. Då återstår att leka ”Sänka Skepp” i Stockholms skärgård och att hoppas på att Ukraina, med NATO:s hjälp, tröttar ut det av allt att döma ganska plundrade ryska försvaret.
Falun tisdagen den 7 juni 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar