Komplicerat och smärtsamt triangeldrama om NATO

 .

Det kanske inte är världens bästa liknelse, men i brist på bättre vill jag påstå att det vi nu bevittnar påverkande Finlands och Sveriges eventuella NATO-medlemsskap kan liknas vid ett triangeldrama. Ett triangeldrama runt ett trekantigt bord som utgör den huvudsakliga spelplanen och som vi kan kalla Ukraina. I vardera av de tre spetsarna står spelarna utplacerade: Ryssland, USA och Turkiet. De kan också beskrivas som ”det militärindustriella amerikanska komplexet”, ”Putler” och Erdogan. 

Sedan flyger det pingisbollar mellan spelarna, nästan utan några som helst regler. Det finns fler, men de som är av störst intresse för oss heter Finland och Sverige.

Det klassiska traditionella spelet sker mellan Biden och Putler medan Erdogan efter bästa förmåga, och tidvis skickligt, nyttjar den ganska fria särställning som Turkiets geografiska läge och kontrollen av Bosporen medger.

Smärtsamt är det för Finland som känner sig hotat av Putler, som tycks ha insett att även han kommer att dö, och just nu har bråttom för att gå till historien som en stor ledare. Att då, som Finland nu, bollas fram och tillbaka utan att komma i mål, efter att ha tillkännagett sina avsikter att gå med i NATO, är naturligtvis inte roligt. Finland är av historiska orsaker inte obekant med situationen att stå ensam, utan hjälp.

Ännu smärtsammare är det kanske för Sverige, eller den svenska politiska ledningen, som på ett nog så smärtsamt sätt tvingas inse att Sverige inte är världens centrum och just i det här spelet inte är mycket mer än en pingisboll som spelarna klappar till lite efter behag. Förmodligen är det mer rättvisande att jämföra Sveriges betydelse med en svartväxlare av västvaluta i dåtidens Leningrad eller Östberlin.

De kanske inte allt för komplicerade internationella relationerna kompliceras påtagligt av att varje spelares internationella åtgärder styrs av inte lika synliga domestiska överväganden.

Boris Johnson exempelvis grep tillfället i flykten för att rädda sitt eget skinn med hjälp av ett utländskt krig och en utländsk fiende i form av Ryssland. Ganska lustigt egentligen eftersom britterna först låtit ryssarna använda sitt stöldgods till att överta stora delar av Londons city.

På motsvarande sätt försöker Erdogan rädda sitt skinn, och få den turkiska befolkningen att glömma att han kraschat ekonomin. Genom att utnyttja NATO-medlemskapet till att rikta fokus mot PKK och Gülen-rörelsen, dvs inrikes konkurrenter om makten i Turkiet, hoppas han behålla diktatorsrollen.

Erdogan spelar ut Ryssland och USA mot varandra. Han vill ha moderna vapen från USA. Kanske tar han också tull av ryssarna i Bosporen i form av vete stulet i Ukraina? Ryssarna vill naturligtvis gärna ha hjälp att hålla NATO borta från sin västgräns mot Finland och att hålla sin svenska svartväxlare, i form av det direkt respektive indirekt sossekontrollerade svenska banksterväsendet, utanför NATO. Ett svenskt NATO-medlemskap resulterar per automatik i påtagliga svårigheter att sopa igen spåren efter stöldgodset från Ryssland, för att inte tala om möjligheterna att fortsätta plundra det ryska folket.

USA å sin sida hotar alltid med möjligheten att förbjuda svenska banksters att handla med dollar. Argumentet har säkert framförts under resans gång, om än i inlindad form, efter den omfattande svenska tvätten av ryskt stöldgods. De många svenska ministerbesöken i USA det senaste året talar med viss tydlighet för att sosseriet förhandlat med USA om fri lejd. Det vill säga fri lejd för sosseriet i utbyte mot pålagor som får bäras av det svenska folket.

Gentemot svenskarna vill de svenska kleptokraterna inte tala om rysk penningtvätt och sossars svindlerier. Hellre målar man då i de svenska propagandaorganen upp en överdriven bild av Gotlands militärstrategiska betydelse. Och visst är Gotland intressant. Men ändå på sin höjd obetydligt intressantare än Bornholm, Rügen, Ven, Sylt och Spetsbergen. Det här handlar inte om Gotland. Det handlar om att sopa igen spåren efter nationalsocialdemokratiska kleptomaners utsugning av den förfallna svenska staten, vars administration och rättsväsende man förvandlat till en dysfunktionell korrupt kökkenmödding, som inte längre duger ens till att utfärda pass och kontrollera flygbiljetter.

Sosseriet greps inledningsvis av panik när Putler angrep Ukraina. Efter hand som de grå kleptomanerna i bakgrunden utbildat servicepersonalen i regeringen, har sosseriets dolda agenda återvänt till att bromsa NATO-medlemskapet med bägge klackarna i backen. Nu gör man som Annie Lööf hela tiden gjort. Man låtsas köra full fart framåt, men med bromspedalen i backen. Då är det enklare med moderaterna, vars ledarskikt inte gör någon större hemlighet av sin längtan att efterträda Carl Bildt, som ställföreträdande internationell gratisätare och fotomodell, med ett trac-record som innebär att man inte uträttat ett piss till gang för landet, men väl skott sig själv.

Falun lördagen den 11 juni 2022

Mikael Styrman

.