.
Det är inte förstå gången förmögna personer plundras i Sverige med institutionernas hjälp. Jag har själv fått erfara hur det kan gå till när sosseriets Gangster-Sverige plundrar företagare. Men jag fick i alla fall behålla livet - må vara efter decennier av kriminell och systematisk politisk terror mot mig och min familj samt ett par resor till politiskt fängelse.
Inte ens stora och mycket framgångsrika företagare går säkra för den svenska politiska maffian. Eller kanske framför allt inte just sådana. Ivar Krüeger är väl kanske vårt främsta exempel på en mycket driftig företagare som mördades och plundrades. Han var ju faktiskt ännu större än Kamprad i sin tid, men blev lika förbannat mördad och plundrad av den svenska maffian.
Ingvar Kamprad fick leva ett långt liv - såvitt vi vet utan att vare sig bli plundrad eller mördad. Men det är bara såvitt vi vet. Det ligger i farans riktning att förklaringen till att den extremt skickliga Ingvar Kamprad, som såvitt vi vanliga dödliga vet, inte hade sin trygghet ordnad genom ett klassiskt nätverk, ändå fick vara i fred hade sin förklaring i att han betalade beskyddarpengar.
Han hade mycket skickliga rådgivare som hjälpte honom att sy ihop riktigt finurliga lösningar för att skydda honom och hans skapelse från den svenska gangsterstaten. Delvis så finurliga faktiskt att de präglas av ett betydande tillmötesgående från gangsterstaten eftersom de möjliggjorde för honom att skydda sig från gangstrarna som vi vanliga svenska företagare systematiskt plundras av. Ett sådant tillmötesgående måste rimligen ha kostat en slant. I vems eller vilkas fickor den slanten hamnat lär vi aldrig få veta. Lösningen medgav dock att han byggde upp en exempellös verksamhet och förmögenhet.
Kamprad älskade att överraska, sägs det i TV:s pro-Bucht-dokumentär om Kamprads pengar. Må så vara. Men att den extremt skickliga Kamprad skulle valt att med ett penndrag strö ut en stor del av sin förmögenhet över oduglingar i Norrland - utan att ha en väl utvecklad idé om HUR pengarna ska komma till nytta - det är ju helt emot Ingvar Kamprads natur - annat går inte att förstå. Hela hans väsen präglades ju av extremt genomtänkta och ofta genialiska lösningar. Skulle han då bara strö ut förmögenheten över dokumenterade oduglingar och kleptomaner? Det bär inte sannolikhetens prägel.
Jag har sett hur maffia-staten jobbar. Hur man gör data-intrång, saboterar datorer, buggar telefoner, lokaler, övervakar fordon och gör inbrott, letar igenom kontor och bostäder, påverkar nära nog all offentlig verksamhet att delta i terrorn. Så gjordes när Sundströms och Buchts gangsterrörelse plundrade mig, stal mitt företag och min förmögenhet och två gånger slängde in mig i politiskt fängelse - hela tiden uppbackad av doa-doa-kören i våra korrupta media.
SVT:s program om Kamprads miljoner backar upp maffians upplägg och framställer Sven-Erik Bucht nästan som hans enda och nära vän, som en del av förklaringen till testamentsöverraskningen. Jag kan naturligtvis inte bedöma om den bilden är riktig, men jag upplever det som mycket osannolikt att den extremt dugande Ingvar Kamprad inte skulle ha genomskådat Sven-Erik Bucht. Det tar nämligen inte lång tid. Men däremot kan jag mycket väl tänka mig att Kamprad, som sannolikt hela livet fick kryssa mellan gangsters med makt, vilka ville ta del av hans förmögenhet, valt en linje innebärande att han drog nytta av vad Bucht kunde tillföra honom men undvek att få honom till fiende. Det kan naturligtvis ha krävt en del flamsande och tramsande, men det kan ju Kamprad ha tyckt vara ett billigt pris att betala för att hålla risken för ett krig med den svenska maffian på avstånd.
Trots allt slog ju Sven-Erik Bucht nästan ihjäl allt annat näringsliv i Haparanda, inklusive industrin, för att gynna IKEA och därmed indirekt gynna Buchts karriär - vilket naturligtvis var den främsta drivkraften för Bucht. Sedan är det en annan sak att Bucht i riksdag och regering visade sig vara en intrigant odugling som studsade mellan de offentliga institutionerna som en blindgångare vilken ingen kunde förutsäga vad han skulle ställa till med härnäst. Bland annat är han ju pappa till budget-sabotaget som senare kom att ställa till ett helvete för regeringen, när deras eget vapen användes mot dem själva.
Det är mycket som talar för att den omstridda meningen i testamentet inte är tillkommen i laga ordning. Det kommenteras i programmet, nog mest som en kuriositet, att meningen är felstavad. Svårt att säga om man kan dra några växlar på det? Jag vet inte hur Ingvar Kamprad stavade? Men jag har någonstans i bakhuvudet att det inte var hans starkaste gren, men jag kan naturligtvis ha fel på den punkten. Däremot vet jag att Sven-Erik Bucht i skrift både formulerar sig och stavar som en kratta, vilket han inte nödvändigtvis gör i tal. Det är faktiskt så illa att om man får ett brev från Sven-Erik Bucht och det inte är illa formulerat, klantigt uppställt och felstavat, så vet man att det inte är han som har skrivit. Maffian har många spökskrivare i sin tjänst som hjälper de många vars tjuvaktighet och moraliska tillkortakommanden är mer framträdande än deras förmåga att uttrycka sig i skrift.
Bucht berättar en förskönande version av bakgrunden till IKEA:s Haparanda-etablering. Men det är naturligtvis inte sanningen. Med lång egen kännedom om hur sosse-maffian jobbar är jag beredd att påstå att Ingvar Kamprad inte hade att välja på att etablera sig i Haparanda eller etablera sig på någon annat ort. Han hade istället att välja på att etablera sig i Haparanda och hålla sig väl med sosse-maffian eller etablera sig någon annanstans i norra Sverige eller norra Finland och bli osams med sosse-maffian. Göran Persson var inte precis känd för några silkesvantar. Säkert behövde man inte säga många ord i frågan till Ingvar Kamprad för att han skulle inse att hans och IKEA:s skatteupplägg låg i potten och snabbt skulle komma upp till omprövning om han inte var samarbetsvillig. Naturligtvis var Ingvar Kamprad mycket väl medveten om hur det gick för Michail Chodorkovskij när han inte var tillmötesgående mot sosseriets ryska kollegor. Så, som den pragmatiker han var, blev Kamprad väldigt samarbetsvillig. Alternativet lockade av naturliga skäl inte.
Det är i det ljuset jag tror att man ska se den avslutande raden i testamentet. Satt under press och hot för att förmås att göra en sista jätteamortering till maffian har Kamprad gjort vad han har kunnat för att finna en väg ur knipan utan att helt gå maffian till mötes. Sosseriet framhäver nu skamlöst, med SVT:s hjälp ”kärlekshistorien” mellan Kamprad och Bucht. Om den versionen hade varit sann talar det mesta för att Kamprad på något sätt, i testamentet, eller på annat sätt, skulle framhållit ett särskilt förtroende för Bucht. Det är således inte bara så att han inte gjorde det. Givet omständigheterna valde han istället bort att göra det. Han litade nämligen inte på Bucht - eller snarare: han visste precis vad Bucht går för. Kamprad höll bara god min i elakt spel. Med sin formulering i testamentets sista rad sökte han på sitt yttersta skydda sin skapelse och sina tillgångar i förhoppningen att de som tar vid efter honom skulle lyckas göra samma sak. Inte fan ville Kamprad på sitt yttersta överlåta sin skapelse till kriminella politiska klåpare att förstöra.
Den nationalsocialdemokratiska mytologin föranleder dem att tro, att med korrupta medias stöd ska man lyckas driva igenom stölden. Även sosseriet har nog haft viss ångest för att testamentet skulle lukta rutten fisk om man tvingade Kamprad att peka ut Bucht som informell förmånstagare och chefsplundrare av kvarlåtenskapen.
Vem är ”partikollegan i norr” som Bucht i programmet sägs ha propsat på att ska vara med och leka bort Kamprads pengar, som man lekte bort pengarna i Länsstyrelsen, i Längmanska Företagarfonden, i LKAB och Vattenfall, för att nu bara nämna några?
Det blir intressant att följa fortsättningen. Hur kommer sosse-maffian att gå vidare för att stjäla Kamprads kvarlåtenskap och framställa det som en osjälvisk välgärning?
Falun torsdagen den 28 juli 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar