.
Människor mördas varje vecka i Sverige, ibland till och med varje dag eller flera gånger per dag. Inte bara mördas. Dessutom sprängs det frekvent bomber i eller invid bostadshus.
Nästan alla de här brotten har en sak gemensamt. De klaras inte upp. Gärningsmännen frihetsberövas inte. Befolkningen skyddas inte - inte heller poliser och deras familjer. Kanske gäller samma för åklagare och domare? I så fall tystas det ner eftersom det inte förekommer någon debatt eller rapportering om saken.
Politiken har på senare tid skärpt straffen i många fall. Men det är bara spel för kulisserna eftersom nästan inga brott klaras upp. Det handlar inte bara om snatterier och småstölder. Inte ens grov misshandel, mord och allmänfarlig ödeläggelse klaras upp.
Polisen arbetar med brotten som om vi alla har evigt liv och utredningarna aldrig behöver bli färdiga. Som om vi ännu lever i ett land nästan utan grov brottslighet. Som när vi hade något enstaka mord per år som dessutom sällan var organiserade. Men det är ju inte den verklighet vi lever i efter att våra politiker har importerat grovt kriminella från dysfunktionella länder där man i decennier fritt skjutit andra utan någon påföljd. Att följden skulle bli att fenomenet slår rot även i Sverige var säkert uppenbart för nästan alla. En intressant fråga är möjligen om det även var uppenbart för de psykopater som obekymrade sitter i våra valda församlingar och slafsar i sig från köttgrytorna.
Det finns något ångestfyllt över den polisiära oviljan att driva på utredningarna. Jag tror det kan beskrivas som ”better the devil you know”. Man biter sig fast i åratal i den utredning man håller på och petar i av rädsla för att hamna i ännu en utredning i vilken gärningsmännen kan vara ännu farligare för polisen själv och polisens familj. Ju fler utredningar man gör färdig, desto fler våldsverkare blir man utsatt för och desto fler psykopater råkar man ut för. Det är förmodligen den främsta anledningen till att utredningarna går i stå och inte leder fram till åtal och dom. Polisen törs helt enkelt inte utreda dem.
Det finns en stor skillnad mellan Sverige och de Europeiska länder som har fungerande polis och rättsväsenden. I Sverige får gärningsmännen gå och skrota i månader och år - om de alls döms - medan de i andra länder plockas bort från gatan och hamnar i domstolen tämligen snabbt, ibland samma dag, men som regel inom några dagar. I Sverige handlar det om flera år - om utredningen alls kommer i mål.
Många kriminella aktiviteter medger möjligheter till mycket goda förtjänster. Om man inte riskerar någonting genom att begå brott, varför ska man då avhålla sig?
Sveriges polis, åklagare och domare klarar bara av politiska skenrättegångar där utgången i målet är på förhand bestämd och ”rättsväsendet” arbetar med bevisförvanskning på direkt uppdrag av grova brottslingar som Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, Anders Sundström, Sven-Erik Bucht med flera. Till listan kan naturligtvis läggas mängder av nu i politiken och administrationen verksamma grova brottslingar.
Gentemot den riktiga brottsligheten fungerar vår dysfunktionella statsapparat och dess lika dysfunktionella rättsväsende som en reklambyrå eller en värvningsbyrå. Gangsterligorna behöver inte anstränga sig för att värva nya adepter. Det gör den svenska politiken och staten åt dem.
Falun måndagen den 10 oktober 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar