.
Jag har ganska nyligt tittat på Graham Hancocks serie ”Ancient Apocalypse” på Netflix, som nu rör upp känslorna runt om i världen i arkeolog-kretsar.
Hancock har - naturligtvis - inte alla pusselbitar till det globala drama som utspelat sig för cirka 12.800 år sedan. Men han har väldigt många och han har uppenbarligen ett intellekt som är tillräckligt rörligt för att inse att bitarna kommer från samma pussel, även om han lika lite som någon annan har alla bitar.
Det är inte så lätt att leda saker i bevis när händelserna utspelat sig så långt tillbaka i tiden. Ta bara den omständigheten att världshavens nivå tros ha varit ca 120 m lägre på den tiden. Det innebär naturligtvis att kustlinjerna i många fall fanns på helt andra ställen än idag. Sedan kan man naturligtvis fråga sig hur stor nackdel det i och för sig innebär, när man tar i beaktande vilka svårigheter det är förenat med att dyka efter bevis på 120 m djup.
En annan jämförelse blir kanske ännu tydligare: Vid Nilens delta finns idag en mycket stor stad - Alexandria. Det finns nästan alltid en betydande befolkningskoncentration vid floders mynningar i vår civilisation. Det är ingen högoddsare att anta, att om det funnits tidigare civilisationer, så har även de sett ut så att människorna i hög grad varit bosatta nära vatten, och nära lämplig jordbruksmark, om det varit en civilisation som brukat jorden. Det är dock förenat med uppenbara svårigheter att leda det i bevis, när havsnivån numera är 120 m högre än vid tiden för den senaste istiden. Alla lämningar efter en eventuell stad är således täckta av ett ca 100 m tjockt sedimentlager. Det gäller även i stort sett alla andra städer vid flodmynningar. Att under dessa verklighetens förutsättningar kritisera en ensam journalist som Hancock, för att han inte presenterar bevis verkar nästan korkat, såvida det inte är direkt ohederligt. Jag ska återkomma till den aspekten längre ned.
Att avsmältningen av de stora isarna kunnat erbjuda många händelser kapabla att skapa berättelser som den om syndafloden borde inte förvåna någon. Det finns naturligtvis många tänkbara scenarior som kan utrota en civilisation som lever nära vatten. Hancock nämnde inte saken i det specifika sammanhanget, men föremål från rymden torde kunna vara ödesdiger för civilisationer som lever nära vatten, dessutom utan att lämna spår efter händelseförloppet.
Jag tolkar Hancock så, att han inte menar att det nödvändigtvis funnits ETT Atlantis, utan istället att varje utraderad tätort vid vatten mer eller mindre varit ett Atlantis. Alla som fått leka viskningsleken i skolan vet hur innehållet förändras när det vandrar från mun till mun. Berättelsen om vad som utspelat sig vid den senaste istiden har varit på väg i 12.800 år. Sjävklart kan man inte ställa jättehöga krav på exakthet i en sådan berättelse. Därtill kommer svårigheten som följer av att människorna kanske inte förstod vad som hände eller varför det hände.
Det hindrar naturligtvis inte att myten om Atlantis kan ha sitt ursprung i någon helt annan händelse.
Hancock synes helt enkelt ha angripit frågeställningarna på ett förnuftigt och jordnära sätt. Att det finns monumentala lämningar på olika håll i världen som påminner om varandra kan bero på olika saker. Men en sak som det kan bero på är att tidigare civilisationer, precis som vår, rest, utforskat världen och idkat handel och att människor därför kunnat påverka varandra - kanske även globalt. Det är en lite äldre variant av våra modevågor som med modern teknik sveper över världen som präriebränder.
Jag ska inte fördjupa mig i detaljer. De finns i Hancocks serie på Netflix. Det är uppenbart att Hancock har närmat sig problemet med ett öppet sinnelag och inte låtit sig begränsas, eller ledas vilse, av gällande paradigmer, som ofta visar sig vara helt felaktiga och tillkomna av helt andra skäl än vetenskapliga fynd och analyser. Tyvärr går det inte att säga samma sak om de så kallade arkeologiska experterna. Hancock skriver dem på näsan om vad de, med alla sina resurser, borde ha förstått och upplyst oss andra om. Det är lätt att förstå att det blir ett trauma hos alla de revirpinkande paradigmförsvararna, som varit mer intresserade av att ångestfyllt hålla sig inom etablissemangets ramar, för att värna sin plats vid köttgrytorna, när Hancock nu talar om vad de borde ha åstadkommit med alla sina resurser. Det är begripligt att etablissemanget reagerar med ilska. Så småningom kommer ilskan nog att få ge plats för skam.
Det är naturligtvis för många ”experter” både genant och en källa till en sorts kollegial avundsjuka att Graham Hancock presenterar dessa teorier och inte de själva. Det är inte ägnat att mildra vare sig skam eller ilska att de själva upplever sig avklädda inpå bara kroppen av en ”amatör-arkeolog”.
Tiden läker såren heter det. Så småningom kommer "experterna" att återvända till sina institutioner för att där återuppta det viktiga och närsynta Stasi-inspirerade arbetet att katalogisera tio- och hundratusentals förstenade fekalier, som fyller lådor, skåp, rum, källare, muséer och utlokaliserade förråd - allt utan att någon ägnar en tanke åt hur meningsfullt det är och vilka insikter den egna arbetsinsatsen istället borde leda till.
Jag tycker att man kan avskeda nästan allihop på stående fot. De flesta utför inget för mänskligheten nyttigt arbete. I bästa fall gör de heller ingen skada. Men ofta gör de just det.
För 66 miljoner år sedan utrotades dinosaurierna av en komet. Femtusen år före kristus uppstod en fullfjädrad mänsklig civilisation. Det är lite förenklat ungefär vad vetenskapen presterat hittills. Där emellan nästan ingenting - i 66 miljoner år. Det imponerar inte. Minsta barn förstår ju, att med den långa tidsutdräkten, med svårigheten att finna bevarade spår, kan det ha funnits flera mänskliga civilisationer under tidens gång. Det är inte alls säkert att vi skulle ha funnit spår efter sådana, även om det naturligtvis ännu kan ske innan vi utrotat oss själva. Vi är inte den första mänskliga civilisationen. Vi är kanske inte heller den sista. Men vi blir nog den första som har utrotat sig själv.
Falun fredagen den 25 november 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar