.
Så samlas de igen, gratisätarna, och förlustar sig. Allt medan de låtsas ta itu med ett skenande klimat. Men det är naturligtvis en resa utan mål. En resa där själva resan är målet. Några andra mål har man inte och man kommer inte heller att uppnå några andra mål. Men det kan ju vara trevligt ändå, för dem som med på resan vill säga. Däremot kommer inte alla andra att få någon nytta av de här konferenserna.
Att det är så är ju självklart. Det här är ju inga problem som kan lösas med någon ekonomisk kompensation, med ett skadestånd. Det är ju inte ens möjligt - inte ens om man skulle vilja det. Problemen som skapas av klimatförändringarna är så monumentala att inte ens om alla i I-länderna ville skulle de kunna möta förväntningarna. Dessutom är det en pseudofråga. Det man egentligen behöver lösa är vad man ska göra åt klimatet - om något över huvudet taget går att göra. Om det inte går att göra behöver man inte heller lösa något låtsasproblem om kompensation eller skadestånd. Men det är väl som nyss nämnts inte heller meningen. Det är bara en förevändning för att resa jorden runt på skattebetalarnas bekostnad och ha trevligt. Det är det enda målet som - inofficiellt - är uppsatt och det är också det enda målet som kommer att uppnås.
Problemet är väldigt enkelt i all sin komplexitet. Där det finns människor förbrukas det energi. Ju fler människor desto mer energi och desto mer utsläpp. Det finns också andra ganska demografiska samband. Ju fattigare människor och ju svårare att försörja sig, desto fler barn. Det är i grunden en sorts livsvisdom. När man lever under fattiga och enkla förhållanden råder hög barnadödlighet. Därför behöver man många barn för att några ska överleva och för några ska kunna hjälpa sina åldrande föräldrar. Förr var inte det så stort problem. Systemet var - på gott och ont - självreglerande. Det rådde någon sorts balans - även i U-länder. Men när läkarvetenskapen utvecklades i I-länderna rubbades denna balans och allt fler barn överlevde i barnrikehusen i fattiga länder. Men man fortsatte att producera barn som förr. Krasst uttryckt är det enda bestående som människan uträttat med sina vällovliga och behjärtansvärda U-hjälpsprojekt - vid sidan av att ett stort antal icke behövande kunnat berika sig på de behövandes bekostnad - att man satte en väldig fart på befolkningstillväxten.
Nu är vi - efter att människan lekt Gud ett eller ett halvt sekel - där vi är. Av stora problem med mycket mänskligt lidande har man i uppblåst självtillräcklighet skapat monumentala problem som hotar inte bara hela mänsklighetens överlevnad utan även hela skapelsens överlevnad i den form vi känner den.
Vi är kanske åtta miljarder människor idag, på en planet som kunde föda kanske fyra miljarder uthålligt - innan vi började förbättra den. Nu när vi har förbättrat den ett tag skulle den nog inte klara att uthålligt föda tre miljarder längre och den siffran är dessutom i mycket snabbt sjunkande. Sedan vet vi ju inte med säkerhet hur stor trögheten är i de processer som vi startat. Frågorna är många, svaren ofta givna - utan att man vågar uttala dem offentligt. Kommer människan någonsin att kunna göra någonting åt de utsläpp som är en följd av mänsklig verksamhet? Kommer människan någonsin att kunna begränsa sin numerär till ett antal som Jorden kan föda? Förmodligen inte. Det har aldrig skett frivilligt - inte ens under hot. Kineserna gjorde ett försök med sin ett-barns-politik. Men det kollapsade ju naturligtvis och fick överges. När man bara fick ha ett barn dödades flickebarn i smyg i så stort antal att samhällets överlevnad krävde att ett-barms-politiken övergavs. Den enda begränsning av människans numerär som historien känner - och som har lyckats - är sådana där naturen och magra förutsättningar för överlevnad har genomfört begränsningen. Så lär det säkert gå den här gången också.
Sedan vet vi inte vad som följer av trögheten i de krafter som vi släppt lös. Kommer klimatförändringarna att bli så stora att lejonparten av mänskligheten dukar under? Kommer hela mänskligheten att duka under? Ingen vet vad de andra processer som vi triggat och som bidrar till klimatförändringarna kommer att ställa till med. Räcker det med att färre människor gör mindre skada eller är det här ett skenande tåg som inte går att stoppa? Hur mycket och hur länge kommer dessa processer att verka och vad kommer därefter att finnas i form av överlevnadsmöjligheter för mänskligheten?
Det är klart att det är svårt att förhålla sig till sådana frågor. Man kan förstå att ryssarna hanterar problemet genom att spränga upp hela sitt sprängämnesförråd i Ukraina och på sitt sätt göra vad de kan för att förvärra problemet. På liknande sätt kan man förstå att de i ekonomiska termer mer framgångsrika tomtarna börjat åka ut i rymden på semester. En del av dem intalar sig själva, och vill få oss andra att tro, att framtiden ligger i att en handfull människor som kan ha något decennium kvar att leva ska kunna åka någon annanstans och leva där, när närmaste möjliga ställe ligger minst 25-50 års resa bort, förmodligen mycket mycket längre. Och om det lyckas - hur ska de kunna leva där? Kommer de ens att ha spadar med sig, så att de kan sätta potatis? Vet någon hur man gör? Vem ska orka gräva och vem ska föra släktet vidare när alla är döda eller döfärdiga när man kommer fram? Det här är ju förstås människans sätt att hantera ett olösligt problem. Andra livsformer gör på annat sätt. Fjällämmeln springer ned till havet och dränker sig när de blir för många. Geten blir paralyserad när det börjar bli för farligt och strutsen gömmer huvudet i sanden. Vi har genom åren överlägset gjort oss lustiga över sådana företeelser. Men jämfört med hur människan hanterar sådana här hot framstår det som djuren gör som ganska jordnära och förnuftigt. Jag menar, varför skulle det vara bättre att sätta tusentals människor att flyga jorden runt för att prata skit, äta och kopulera, på skattebetalarnas bekostnad, när problemet redan är att utsläppen är för stora, vi är för många och många av oss håller på att äta ihjäl sig, medan resten svälter ihjäl?
Falun torsdagen den 17 november 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar