Apslakten i Furuvik i perspektiv

.

Jag har alltid varit mycket intresserad av film - bra film. Intresset för film kan jag ha fått efter min far Gösta. Min farfar Viktor hade nämligen biografen ”Saga” i Övertorneå i sin krafts dagar, vilket sammanföll med biofilmens storhetstid. Det hade sannolikt i sin tur grundat min fars filmintresse. Han hade nämligen sett alla filmer som var någonting att ha, förmodligen en del andra också. Min farfars bror Kalle hade också biograf, nämligen ”Scala” i Haparanda.

Det fanns en biograf till i Övertorneå, ”Röda Kvarn”,  som ägdes och drevs av Gösta Björnström. I ungdomlig folkmun kallades han ”Keppi”, beroende på ett handikapp i ena foten eller benet, vilket tvingade honom att använda käpp, detta utan att det i och för sig var ämnat att vara nedsättande. Det var praktiskt. Sa man Keppi visste alla i bygden genast vem som avsågs. Han var en legend i den svenska biovärlden, vilket till stor del får tillskrivas att under Andra Världskrigets beredskapsår fanns många soldater förlagda i bygden. De hade kanske inte så mycket annat att göra än att gå på Café och på bio. Så Keppi körde under lång tid film non-stop och det gjorde Röda Kvarn i lilla Övertorneå till Sveriges mest besökta biograf(!).

När bioefterfrågan avtog gjorde han om biografen till bio på kvällstid och en sorts ungdomsgård dagtid, innan sådana kommit på modet. Han byggde en kiosk i anslutning till entrén och installerade jukebox samt olika spel i biolokalen och hade den öppen på dagarna och kunde på så sätt hålla sin verksamhet igång. Det var väldigt praktiskt för såväl ung som gammal. Han var nämligen mycket intresserad av människor, i positiv bemärkelse. Han hade dessutom fotografiskt minne. Det var väldigt praktiskt. Det här var ju före mobiltelefonernas intåg. Många gånger när vi ungdomar skulle träffas var det inte så lätt att veta var de andra fanns. Då ringde vi till Keppi och frågade om han hade sett den eller den, eftersom vi alla passerade där. Han kunde genast svara på frågan och han kunde dessutom säga vilken tid den man frågade efter hade varit där, åt vilket håll vederbörande hade gått och i sällskap av vem eller vilka. En sann naturbegåvning och många gånger en stor tillgång som säkert räddade liv flera gånger när någon som inte kunde ta hand om sig hade kommit på avvägar.

Han brukade stå och gunga på käppen och säga: ”Mitt livs lyckligaste dag var när Röda Kvarn i Korpilombolo brann ned.” Då hade kriget tagit slut och sosseriet hade börjat tömma Tornedalen på folk för att få arbetskraft till deras kumpaners industrier i södra Sverige. De som var med i brandkåren på den tiden brukade berätta att han kom till brandplatsen medan branden pågick och glatt utbrast: ”Det är ingen fara pojkar, det är bra försäkrat!”

Av en lite lustig slump bor vi i en lägenhet där Sveriges numera sedan länge bortgångna första filmprofessor, Rune Waldekranz, har bott före oss.

Filmindustrin fungerar så att det ofta görs en ny version av bra filmer, när det gått 20-30 år efter den senaste versionen. Detta huvudsakligen föranlett av att den tekniska utvecklingen då har gjort det möjligt att göra en så mycket bättre version. Det där stämde väldigt bra - förr. Men under senare decennier har det spårat ur. Nu gör man ofta en sämre, men mer tekniskt raffinerad version, i vilken handlingen tappats bort och filmen degraderats till en förevändning för att vältra sig i specialeffekter som förvandlar filmen till en film för dumskallar som älskar när det smäller och blixtrar. Det är synd. En bra film ger betraktaren perspektiv på tillvaron. Det går helt förlorat i senare decenniers face-lift av bra filmer.

För att nu återvända till rubrikens ämne har även jag blivit upplyst om en del av de absurditeter som utspelat sig på Furuviks Djurpark. Bland annat att man utan att blinka sköt en treårig chimpans. Vilken makalös idioti hela den expeditionen var. Mina tankar gick snart till den förra versionen av filmen ”Apornas Planet”. Den med Charlton Heston. Den håller än och den satte verkligen fantasin i rörelse. Den är nu aktuellare än någonsin, dels på grund av hur den i fablens eller metaforens form belyser vådan av att idiotin bereder sig tillträde till maktens boningar. Den belyser också på ett fint sätt hur fåfäng och inbilsk vår uppfattning av vår egen civilisation är. Det har ju helt nyligt lyfts fram av Graham Hancock i sin serie ”Ancient Apocalypse” på Netflix, att vi måste ha en mycket ödmjukare inställning till historien och vara mycket mer kritiska mot de bitvis mycket korkade teser som styr arkeologins världsbild. Allehanda kvasivetenskapliga likplundrare som kallar sig arkeologer och historiker, återpublicerar okritiskt vad andra nollor tidigare skrivit - dessutom även då på lösa grunder. De är egentligen en sorts Stasi-tjänstemän som rutat in en födkrok som innebär att de registrerar meningslösa benbitsrester dagarna i ända. Ofta - som regel - är de oförmögna att dra några intelligenta slutsatser av dem. Ifrågasatta som de är rädda att bli, kallas andra måttligt begåvade låtsasforskare fram, för att skydda brödraskapets meningslösa födkrok.  

Dagens arkeologi försvarar sina felaktiga dogmer ungefär som orangutangerna och gorillorna gör i den ovan nämnda version av ”Apornas Planet”. Se den, om du har möjlighet.

Falun måndagen den 19 december 2022

Mikael Styrman

.