Verkligheten överträffar alltid dikten

 .

Ibland hör man kommentarer kring enstaka fiktiva verk, filmer, böcker, berättelser, vilka kommentarer går ut på att verken är för fantastiska, att de därför inte är trovärdiga. Men den som säger så är nog illa påläst. Rubriken är en gammal sanning. Hur jävligt vi människor än försöker ställa till det i fiktionen kan verkligheten alltid ställa till det ännu värre.

Ett tydligt exempel på detta är vad som utspelar sig i kretsen av våra högsta polisiära och militära befattningshavare samt i åklagar- och domarkårerna. De består nästan idel av på ett eller annat sätt uniformsklädda allvarstyngda män, vilka framför allt tar sig själva på mycket stort allvar. När jag nu tar del av senare tiders händelseutveckling drar jag mig osökt till minnes att min farfar alltid brukade prenumerera på Det Bästa (ur Reader’s Digest) och jag brukade ofta läsa den hos honom. Det fanns ofta mycket läsvärt, ibland även gripande läsning. Men det fanns även läsning av annan karaktär. Ett litet stående inslag kallades ”Humor i Uniform” och innehöll ett antal vitsar och roliga historier, inte sällan dråpliga sådana, vilka alltid utspelade sig i den uniformerade delen av vårt samhälle. Det var sådant som i kulturens finare salonger, gärna skulle betecknas som lättviktigt. Men som verkligheten nu tydligt visar är även samhällets tungviktare kapabla att prestera både lättviktigt och omdömeslöst leverne.

Att mogna män, med och utan uniform, kan vara sårbara för uppmärksamhet från yngre och tilldragande kvinnor är ingenting som är nytt under solen. Så har det alltid varit. Därför har i alla tider med förkärlek kvinnor rekryterats som underrättelseagenter. Den kanske mest beryktade var Mata Hari som under Första Världskriget samtidigt var både tysk och fransk spion. Det ansågs tydligen - eller åtminstone den sanning som överlevde henne - var att hon inte lyckades förmedla några stora avslöjanden som spion. Men det är förstås den sanning som de som läckt uppgifterna gärna ville se till att blev hennes eftermäle. Det är förmodligen det främsta skälet till att hon avrättades av fransmännen 1917. Just detta att hon avrättades talar nog starkt för att hon var mer än obetydligt framgångsrik som spion. Men avrättningen kan naturligtvis också ha varit en följd av svartsjuka och sårad manlig fåfänga - kanske var det en kombination av flera av de nämnda orsakerna som ledde till avrättningen av henne?

Verklighetens Mata Hari vid tiden för Första Världskriget

Mata Hari var nederländska men det finns ändå vissa smärre kopplingar till Sverige. En av sin tids största kvinnliga filmstjärnor, svenskfödda Greta Garbo, spelade Mata Hari i Hollywood-filmen med samma namn 1931.

Greta Garbo som Mata Hari, 1931

Nu mer än 100 år efter att Mata Haris tidigare älskare lät avrätta henne har våra band till henne stärkts. Enligt media, med Expressen i täten, har vi begåvats med en svensk konkubin som lyckats förvrida huvudet på män i uniform i en omfattning som sannolikt skulle gjort Mata Hari grön av avund. Och just i detta sammanhang bryter svensk offentlig förvaltning, inte minst polis- och åklagarmyndigheterna, ny väg. Konkubiner, kurtisaner och honungsfällor har nog alltid funnits. Det nya som Svenska myndigheter har infört är att man numera gör konkubinerna till chefer för den polisiära underrättelseverksamheten. Jag skriver hittills, för sista kapitlet i den här sängkammarfarsen är nog inte skrivet än. Jag kommer osökt att tänka på hur en svensk stand up-komedian beskrev de bakomliggande drivkrafterna till snarlika fall ungefär som att ”stora hjärnan tar plats i lilla hjärnan och fungerar som en värmesökande robot”. Det är troligen ganska träffsäkert.

Av medias rapportering tycks det vara så, att vice rikspolischefen, tillika NOA-chefen Mats Löfving rekryterade sin konkubin Linda H Staaf till posten som chef för NOA:s underrättelseverksamhet. Tjänsten utlystes först i normal ordning och drog till sig 21 ansökningar, vilka påstås ha innehållit erfarna och välmeriterade sökande. Men tjänsten tillsattes inte. Istället utlystes tjänsten vid ett senare tillfälle på nytt, men nu med bara en veckas ansökningstid. Regionpolisens civilanställde ekonomichef Linda H Staaf sökte och fick genast tjänsten. Enligt Expressen höjde Löfving hennes lön med 8.250 kr per månad till 71.250 kr per månad. Därutöver fick hon en retroaktiv löneförhöjning med 66.000 kr. Det ligger förstås i farans riktning att Löfving använt skattebetalarnas plånbok och polisens budget till att ge såväl konkubinen som den egna hushållsekonomin guldkant, om än förmedlad via konkubinens lönekonto. Sedan tycks det ha funnits vissa brister i hennes formella kompetens vilket delvis löstes med smärre ”AMS-kurser” som man skulle kallat dem förr om åren. Delvis avhjälptes bristerna genom att myndighetens regelverk ignorerades. Hon fick även tjänstepistol utan att vare sig vara kvalificerad för det eller ha behov av tjänstevapen.

Enligt obekräftade uppgifter har Löfving därefter haft det slitsamt med att skydda sin konkubin från uppvaktning från andra höga polischefer - eller möjligen motsatsen. Vilket som gäller är inte helt uppenbart men det tycks i alla fall ha lett till kärleksparets ömsesidiga anmälande av varandra för olika verkliga eller inbillade oförrätter. Att döma av den svenska polisens i stort sett uteblivna framgångar i kampen mot den grova organiserade brottsligheten har fokus i den högsta polisledningen måhända förvridits på ett sätt som återverkat ytterst menligt på annat spännande som man kan ägna sig åt på jobbet, till förmån för insatser för att främja människosläktets fortplantning. Åklagarmyndigheten har å sin sida haft fullt sjå med att lägga ned och gömma undan åtalsanmälningar av alla slag.

Efter att ha förvridit huvudet på den centrala polisledningen och vänt upp och ned på alla ansatser till att komma till rätta med den grova kriminaliteten är nu konkubinen på väg mot nya erövringar. Överbefälhavaren Micael Bydén har i vad som kan vara ett första strategiskt angrepp på försvarsstaben framgångsrikt nedlagts med allt vad det eventuellt kan innebära för försvarshögkvarterets militära duglighet. Oklart ännu om det får samma förlamande verkan på försvarsledningen som det fått på polisledningen.

Nästa steg i karriären tycks nu vara justitiedepartementet som står i tur att erövras. Av medias rapportering förefaller det vara så, att hon själv bestämt sig för att börja jobba på Justitiedepartementet och mer eller mindre själv inrättat en tjänst där…hur det nu kan gå till? Ingen vet ännu vad det blir för jobb som ska göras eller vilken titeln blir. Ganska tydlig bullshit-varning på det jobbet. Kanske säger det någonting om vad som väntar på Justitiedepartementet? Även där finns förstås många uttråkade chefer som kan förväntas se fram emot något som sätter fart på hormonerna och piff på  tillvaron på jobbet - och kanske även hemmet. Jag ser onekligen med viss förväntan fram emot den fortsatta rapporteringen om denna pågående och revolutionerande omstöpning av den svenska förvaltningen inom juridik- och försvarsgrenarna. Vi lever i spännande tider.

Linda H Staaf å sin sida har nu, trängd av den mediala uppvaktningen, dragit fram det ultimata vapnet i emancipationens Sverige: Feministkortet! Det som vanligtvis får allt motstånd att vika ned sig. Allt beror enligt henne på att män har svårt att klara att kvinnor blir chefer. Men sådär helt till förväxling lik Jeanne D’Arc (Jungfrun av Orléans) är hon och hennes gärning kanske inte. Bland de 21 sökande som hon passerade i gräddfilen fanns även kvinnliga välmeriterade sökande. Kanske var skillnaden att de inte förstod, eller saknade förutsättningar i övrigt för, att dra i rätt lemmar för att få jobbet? Det verkar dock inte bekomma henne nämnvärt. Ska man dra några slutsatser av detta kanske det är att ifrågavarande befattningar tycks dra till sig sökande med vissa kända karaktärsegenskaper som är gemensamma vare sig de är män eller kvinnor. Alla verkar benägna att klättra på varandra med samma glada humör och samma egoistiska syfte.

Samhället tycks ha förändrats så att män numera har viss uppförsbacke vid tillsättning av höga chefstjänster i förut typiskt mansdominerade branscher. De har ju i så fall bara en enda chans att få utlysta tjänster. Det är om den i rekryteringssammanhanget beslutande är man och om den beslutande dessutom är terränggående. Dvs om han kryper över allt. Om man följer hur rekryteringen förändrats i TV-kanalerna under senare år kan ju möjligen kursändringen förklaras på så sätt. Det är naturligt om TV ligger lite före polis och militär, som ju brukar betraktas som ganska konservativa till sin natur. Kanske var ÖB bara lite före sin tid när han ledde det militära pride-tåget härom året? 

För att visualisera det pågående paradigmskiftet inom polisen och militären och samtidigt popularisera förändringen kanske man kunde följa ukrainarnas exempel? De har - mycket fyndigt, tycker jag - valt ”Karlsson på taket” som symbol för en enhet som utför drönarattacker. NOA skulle kunna skapa en egen logotyp att ha på överarmen, till exempel en dekal föreställande Jeanne D’Arc eller Mata Hari för att tydliggöra att man tillhör ett hemligt underrättelseorgan. Gärna kompletterad med en pride-armbindel på andra armen och ett ”Rör inte min kompis”-band på handleden för att manifestera ambitionen att i allt agera politiskt korrekt.

Om inte främmande makts underrättelseorganisationer har förstått att knyta till sig ett sådant svenskt stjärnskott som vår nutida motsvarighet till Mata Hari är det inget mindre än grovt försumligt. Det må vara att de våra bryter ny väg på underrättelseområdet, men jag tror inte att det kommer att bilda skola för övriga länders underrättelsetjänster. Dock gäller att man får ta seden dit man kommer. Om nu svenskarna väljer att göra Mata Hari till underrättelsechef är det ju dessa regler som gäller i Sverige. De internationella kollegorna kan ju säkert komma att ha ganska roligt åt de svenska äventyren, som är följden av att svenska befattningshavare trots allt gör sitt bästa.

Rikspolischefen Anders Thornberg drar nu sitt strå till stacken för att garantera en underhållande fortsättning, genom att utse en särskild utredare eller särskild mörkläggare av ärendet. Framtiden får visa vilket som gäller.

I Hollywood gjordes en film om Jeanne D’Arc 1948, med svenska Ingrid Bergman i huvudrollen. Den var för övrigt regisserad av Victor Fleming som bland annat gjorde ”Borta Med Vinden”. I Hollywood gjordes även, som ovan nämnts, en film om den senare delen av Mata Haris liv 1931. Kanske vi kan se fram emot att Hollywood snart gör en film om vår sentida svenska motsvarighets minst lika rafflande äventyr i den svenska byråkratin? Men, kom ihåg, att det heter att verkligheten alltid överträffar dikten. Vad Hollywood än åstadkommer kanske det bara blir en blek kopia av vad den svenska polisledningen och Justitiedepartementet är kapabla till när lite kvinnlig fägring förgyller tillvaron.

Falun söndagen den 11 december 2022

Mikael Styrman

.