Vem håller kniven på strupen?

 .

Den är naturligtvis intressant, det senaste årets utveckling, som har inneburit att svenska politiker, nästan oavsett politisk färg, slängt den nyss så omhuldade neutralitetspolitiken över bord och snabbt som ögat sökt medlemsskap i NATO. Så snabbt har det gått att sossarna tog beslutet på ett partistyrelsemöte - i strid med gällande kongressbeslut. Det borde vara jobbigt för de ”lyckliga” stackare i partiet som vägrat i sten att se hurdan verkligheten egentligen är, sedan man skrapat de lögnaktiga och skenheliga politiska flosklerna från partiretorikens yta.

Lite lättare är det då för moderaterna som, åtminstone sedan Carl Bildts tid i regeringsplanet, sett sig av Gud Fader utsedda att sitta med vid NATO’s honnörsbord och avge viktiga och kloka uttalanden om tillståndet i världen, medan fotoblixtarna och blåljusfontänerna skulle kunna få vilket tropiskt åskväder som helst att bli avundsjukt. Men varför är då Ulf Kristersson och Tobias Billström så jagade att de av den ganska harmlösa Erdogan-dockan i Stockholm formligen sprutar ut omdömeslösa och illa övertänkta uttalanden, som naturligtvis skulle höra bättre hemma i en diktatur av Erdogans snitt än i en demokrati? Vem håller kniven på strupen på dem?

Nog är det någon eller några som håller tummen i ögat på dem alla, väl medvetna om sprängkraften i svenska politikers egenproducerade dumheter och skurkstreck. Det är nog inte Putin, även om han är bekväm att skylla på. Därmed inte sagt att han heller är ofarlig. Under de senaste månaderna har ryska oligarker visat sig vara så engagerade balkongflygare och så mediokra trappklättrare att till och med svensk-arabiska män kommer i skymundan. Så om man har otvättad byk gemensam med Putin och hans underhuggare finns det nog anledning att inte gå för nära balkongen och att även se upp i trappan.

Den ryska armén har ju åtminstone hittills inte imponerat. Men det gjorde ju inte heller den sovjetiska tidigt under Andra Världskriget. Mycket till följd av att Stalins förföljelsemani hade drivit honom att avrätta alla officerare. Senare klev det ju fram nya befälhavare som visade sig kunna plocka upp manteln efter sina fallna företrädare. 

På den tiden kunde tre ryska soldater få dela på ett gevär. Alla sprang med i anfallet. Den strålande idén var att när den som bar geväret blev skjuten skulle någon av de andra två plocka upp geväret och fortsätta anfallet - om de ännu var i livet - vilket de naturligtvis ofta inte var. De många rapporterna om brister i den ryska arméns utrustning indikerar att Putin använder en snarlik taktik, sannolikt inspirerad av Stalin. 

De ryska ammunitionsförråden verkar dock fyllas på över förväntan. Det förklaras av svenska media, samfällt och pliktskyldigast, med att Iran och Nord-Korea fyller på de ryska lagren, trots att båda sedan länge påstås vara föremål för sanktioner. Iran må ju vara, men har verkligen Nord-Korea förmåga att bidra med något av betydelse? Jag tillåter mig tvivla på denna offentliga lögn - inte bara för att alla media tycks upprepa den ordagrant. Jag vill nog dra en lans för att historien lär oss att när de här beräkningarna inte visar sig stämma med verkligheten beror det på att företrädesvis amerikanska företag levererar till båda sidor. Och om Turkiet också levererar förändras nog spelplanen radikalt. 

Kontrollen av Bosporen, inloppet till Svarta Havet, och tillgången till positioner nära södra Ryssland, är nog så viktiga att även om amerikanerna vet att Erdogan försörjer ryssarna med krigsmaterial, väljer de att tiga och låta honom hållas. Erdogan är erkänt självsvåldig. Jag skulle därför inte vara förvånad om jänkarna i tysthet intar en pragmatisk hållning visavi Erdogan. Bättre med en Erdogan i laget som levererar krigsmaterial till Putin än ingen Erdogan i laget. Självklart har Erdogan gjort den analysen. Jag skulle inte heller bli jätteförvånad om fransmännen använder snarlika metoder. Åtminstone i det fallet är det mer än sannolikt att eventuellt franskt material på väg till Ryssland först är till arabvärlden och vänder. Några fungerande sanktioner ska vi nog inte inbilla oss att det finns.

När man försöker bedöma den ryska arméns duglighet ställd i relation till deras duglighet lite senare under Andra Världskriget finns det bland annat en betydande skillnad mot, och samtidigt likhet med, dagens krig i Ukraina. Den gången var den amerikanska industrin intakt och försörjde den sovjetiska armén med utrustning och förnödenheter, i synnerhet under tiden fram tills sovjeterna fick igång sina egna industrier efter att ha flyttat dem bortom Ural. Å andra sidan är den amerikanska krigsindustrin intakt nu också…vilket även gäller för den turkiska. Kanske får vi i framtiden se nya offentliga kongressförhör av typen Iran-Contras - men nu med andra aktörer? Andra aktörer, men ungefär samma metoder…

På det här spelbrädet flyger våra svenska representanter fram och tillbaka som knapparna på ett gamla tiders loppspel. Men vad är väl annat att vänta med en utbredd grov brottslighet i maktens korridorer och en långvarig omfattande vanskötsel av riket.

Falun måndagen den 16 januari 2023

Mikael Styrman

.