.
Den, som man trodde, önskvärda och möjliga trenden att nysvenskar integreras, bosätter sig bland andra svenskar, istället för att bilda kluster - eller getton - med nästan enbart tidigare landsmän, har redan tidigare haft problem. De kan nu komma att förvärras.
Lagstiftarens och rättsväsendets oförmåga att hålla borta grovt kriminellt slödder från landet, eller åtminstone att få dem att hålla sig i skinnet i landet, håller på att driva iväg människor från förorterna. Åtminstone alla som lyckas ta sig därifrån kan förväntas göra det.
Mot bakgrund av vad som pågår i landet kan det komma att bli svårt för nysvenskar att överta bostäder i svenska områden. Hur hjärtans gärna man än vill hjälpa dem, är det nog en försvinnande liten minoritet som kommer att visa sig beredda att medverka till det, om det riskerar ske till priset av att den egna entrén blir genomskjuten med maskingevär eller sprängd i luften, eller att alla bilar i garaget brinner upp - då och då.
Med rätt eller orätt kommer nysvenskar som vill byta bostadsområde att noggrant vägas av sina blivande grannar. Kommer ett ”ja" att resultera i att förortens problem flyttar in även hos oss?
Det första som riskerar hända är att integrationen stannar av, om den inte redan gjort det.
Det andra är att den del av förortsbefolkningen som inte kan flytta, och som flytt från gangsters och/eller krig, visar sig ha flyttat många hundra mil bara för att finna att problemen flyttat med dem.
Om de inte kan flytta och om staten inte kan få sin verksamhet att fungera - vad gör människorna i förorten då?
Det handlar ju kanske om ungefär en miljon människor.
En del kommer att emigrera, naturligtvis. Men givet dagens läge - för hur många kommer det att visa sig möjligt att emigrera, särskilt som Sveriges totala migrationsfiasko är väl känt internationellt och någonting som få vill importera?
Om den svenska staten inte kan sköta sitt, återstår såvitt jag förstår i huvudsak två alternativ för människorna.
Antingen bo kvar i bostadsområden som förslummas och plockas ner bit för bit och acceptera att sugas ut av den svenska maffians droglangare, alltmedan bostadsområdet blir allt mer likt Mogadishu eller inbördeskrigets Beirut.
Alternativt att beväpna sig och sätta sig till motvärn.
Men om man nu beväpnar sig - vem kommer man att rikta vapnen mot?
Blir man en del av en inte särskilt homogen grupp eller blir det många olika fraktioner, var och en med olika agendor och fiender? De senaste årens accelererande utveckling, och erfarenhet från andra länder, talar väl för att det senare alternativet är mer troligt? I vilket fall som helst är det ingen lockande utveckling för ett land som är oförmöget att hantera några langare, att istället måsta hantera upplopp och fraktionsstrider som kanske kommer att omfatta en tiondel av landets befolkning. Sveriges poliskår är ungefär två promille av folkmängden. Men de är väl inte alla helt sysslolösa och bara längtar efter mer arbetsuppgifter? Inte ens sosseriets favoritsysselsättning - justitiemorden och plundring av företagare - har man väl hunnit med att sköta ordentligt under senare år? Snarare är det väl så att flera års polisarbete inte alls är uträttat, att stora delar av poliskårens verksamheter helt enkelt har upphört att fungera, därför att resurserna i allt högre grad förbrukas av brandkårsutryckningar?
Förr sa svenskarna ”bättre stämma i bäcken än i ån”.
Det verkar man ha slutat med. Åtminstone i den offentliga sektorn.
Justitieminister Gunnar Strömmer har förklarat sig ha förtroende för rikspolischefen. Det måste han ju säga även om han inte har det, tills han har någon annan att sätta i katapultstolen och förklara sig ha förtroende för.
Nu är det ju inte bara rikspolischefens fel om stolliga politiker har ställt till det bortom allt förstånd. Men om rikspolischefen låter som en del av regeringens doa-doa-kör inför valet, så får han nog räkna med att få sig en rejäl släng av sleven.
Det är nog så med de här problemen att det kan visa sig finnas en ”point of no return”, det vill säga en punkt inom vilken man måste vidta adekvata och tillräckliga åtgärder om utvecklingen alls ska kunna vändas. Det är nog bra om justitieministern inte tillåter sig att alltför lätt hamna i sken. Men i längden tillåter nog inte det land som Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Märta Stenevi, Per Bolund och Annie Lööf lämnat efter sig att man nöjer sig med det. Det krävs nog lite verkstad också, och den där längden - man ska nog inte överskatta den tid som man har till sitt förfogande.
Falun måndagen den 6 februari 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar