Lagstiftning och syn på kriminalitet är fast i förlegat fokus

 .

Forfarande sitter det offentliga Sverige fast i en syn som innebär att vägledande för all lagstiftning och kriminalvård är att rädda brottslingarna. Det kunde man möjligen gå i land med förr, när inte kriminaliteten var så utbredd och grov som nu - och värre blir det.

Kriminalitetens offer struntar nomenklaturan blankt i. De själva, och deras anhöriga, är som regel skyddade från grov kriminalitet av var de bor, var de arbetar och av hur samhället fungerar där. 

Givet den rådande utvecklingen kommer fokus att förskjutas. Snart kommer fokus att vara att skydda samhället, skydda medborgarna, genom förvaring av brottslingar - lång tid och långt bort. Många av de grövsta brottslingarna går inte att rädda. De är förlorade. Nu gäller det att rädda resten av samhället.

Så tror åtminstone jag att synen kommer att förändras. Jag tror inte att det kommer att ta länge. Men först måste den grova kriminaliteten drabba brottslingarnas mest enträgna beskyddare. Det måste drabba den politiska och byråkratiska nomenklaturan själva och deras närstående. Många människor kan nämligen inte förstå problemet utifrån andras erfarenheter. De måste drabbas själva.

Adolf Hitler hade förmodligen mått bra av en längre tids vistelse och även slutbehandling i Auschwitz, liksom många av hans anhängare och medarbetare. Hitlers förståelse för judarnas situation var inte helt olik den svenska nomenklaturans syn på den grova brottslighetens påverkan på hederliga svenskar, utan egna resurser att skydda sig mot nomenklaturans hänsynslösa samhällsexperiment.

Det är nämligen inte de grova brottslingarnas fel att detta pågår. Det är den politiska och administrativa nomenklaturans fel, som låter det pågå.

Det är de som låser in en mördare några månader på en institution med svängdörrar, för att sedan släppa ut honom för att fortsätta terrorisera befolkningen.

Falun söndagen den 5 februari 2023

Mikael Styrman

.

.