.
Nu har till och med dårarna som drivit landets elförsörjning till katastrofens rand börjat dra sig undan med skammens rodnad över kinderna. Visserligen fortsatt nekande till såväl sina gärningar som insikt om sitt ansvar. Men en skammens reträtt har inletts och den avslöjas av att psykopaterna försöker rikta debattens fokus mot något annat ämne som de hoppas klara sig bättre i. Förmodligen då något som de hittills inte haft något inflytande över.
I den nyvaknade insikten att vi skyndsamt behöver uppföra ett antal kärnkraftverk för att ersätta de som vettvillingarna stängde i forcerat tempo, har diskussionen om de nya anläggningarnas möjliga lokalisering blommat upp. Bland annat ser jag att Barsebäck nämns som en lämplig plats, vilket det naturligtvis säkert är med hänsyn till belastningscentrum.
Men,
Barsebäcksverkets lokalisering, nära, nästan mellan, de två stora befolkningscentren Köpenhamn och Malmö var en ständig källa till oro och bråk, vilket så småningom ledde till verkets stängning.
Kanske finns det så tunga skäl, i redan utförd infrastruktur, och så få fördelar i alternativa platser, att man ändå landar i Barsebäck? Men man bör inte landa i Barsebäck enbart på grund av slentrian. Det skulle väcka frågan om varje mänskligt misstag måste upprepas om och om igen.
Det finns en gammal, men i den svenska politiken ständigt aktuell historia, vilken man lätt drar sig till minnes i dessa sammanhang:
Det sägs att definitionen på mänsklig galenskap är,
att upprepa samma åtgärder, gång på gång, allting lika,
hela tiden förväntande sig ett annat utfall.
Falun onsdagen den 1 februari 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar