Snart letar jänkarna på Disneyland

 .

Det här som nu pågår i USA - ballongfebern. Den påminner väldigt mycket om den ubåtshysteri som hemsökte Sverige under andra hälften av 1970-talet, och kanske lite in på nästkommande decennium också.

Då ”såg” svenskarna och svenska försvaret sovjetiska ubåtar överallt. Kanske fanns det någon också - någon gång. Åtminstone en gång vet vi säkert. Det var när sovjetiske ubåtskaptenen Anatolij Gusjtjin körde upp U-137 på ett skär i Gåsefjärden någon mil från Karlskrona - i fyllan och villan - naturligtvis. De skulle egentligen inte alls dit men spriten tog ut sin rätt.

U-137

Annars fanns det nog inte så många sovjetiska ubåtar i svenska vatten. Någon fanns det nog, men betydligt fler Nato-ubåtar - med och utan svenskt vetande. Bland annat var det säkert en Nato-ubåt som man lyckades stänga in i Törefjärden eftersom personalen vid ett tillfälle beordrades att dra undan nätet någon timma på småtimmarna, för att ge ubåten möjlighet att komma undan. Det hade ju aldrig skett om det hade varit en sovjetisk ubåt.

En gång, när vi kom hem från krogen på natten gick alla mediaorgan ut med att militären hade kallat till en extra pressinformation som skulle sändas direkt under natten. Då var vi ju övertygade om att de hade fångat eller sänkt en ubåt. Så vi satt en stor del av natten, som tända ljus, och väntade framför TV:n.

Så småningom kom evenemanget igång och det visade sig att de hade ingenting substantiellt att komma med. En fast minstation vid Alnön utanför Sundsvall hade utlösts, möjligen av en mink eller säl - men det sades inte då. Den militära höjdaren förklarade att när larmet utlöste drog de slutsatsen att det gällde att gå ut snabbt med information. Mitt i natten…snabbt gå ut med information…om att man inte hade någonting att meddela… Då förstod vi ju att de aldrig skulle få upp någon ubåt. Det blev inte heller någon ubåt de kommande dagarna.

Den där allmänna ubåtsjakten blev hysterisk och det blev bara värre och värre. Militären fick hela tiden bättre grejor. Från början kunde man leta efter ubåtar, några månader senare bombade man kylskåp som folk slängt i sjön och när det var som värst sprängde man sillstim i luften för att mikrofonerna blev så bra att de larmade för sillstim. Det var sillpruttar som tolkades som ubåtsmotorer kom man senare fram till. Då började ubåtsfebern klinga av. Det var så genant.

Sovjetiska ubåtar blev det som Carl Bildt gjorde karriär på. Ja först på Gösta Bohmans dotter förstås. Det var så han blev partiledare. Men sedan på ubåtar. Det var nog de som gjorde honom till statsminister. Han lyckades pressa Palme att fördöma Sovjetunionens ubåtskränkningar trots att det inte fanns några bevis för att de var sovjetiska.

Det kom sedan fram att den sovjetiska ekonomin var så körd i botten att de inte hade resurser att ägna sig åt sådant i Sveriges skärgård. Det mesta var i så dåligt skick att det var i det närmaste sjunkfärdigt - för att aldrig komma upp igen.

U-137

Sådär blir det med sådana fixa idéer. De får så småningom eget liv och flyger av sig själv. Så kan det nog bli med jänkarnas ”kinesiska spionballonger” också. Om de inte snart tar sig för pannan och lägger dit en ispåse är de snart inne på Disneyland och letar kinesiska agenter bland småbarnens ballonger. Gudarna ska veta att jänkarna inte är det folkslag som är minst benägna att låta sig ryckas med av sådana tokerier. Tänk bara på vad McChartyismen ställde till med, för att ta ett exempel som väl alla känner till.

Ja, eller varför inte Trumps stormning av Capitolium? Det var väl inte heller någon av USA:s stoltaste dagar. Eller far och son Bush var sina anfall mot Irak eller sonens mästerverk i Afghanistan eller Ronald Reagans invasion av Grenada och Somalia. Nu får det räcka. Det är en aldrig sinande källa med dumheter.

Falun tisdagen den 14 februari 2023

Mikael Styrman

.