Det finns många sätt…

 .

…att få slut på knarkkriget som sosseriet, miljöanarkisterna och Åsa-Nisse-Marxisterna har etablerat på våra gator. Åtminstone om man får tro de många debattörerna och förståsigpåarnas förslag.

En del vill lösa problemet med hårdare tag. Andra tycker att hårda tag är helt fel. Istället ska man med varsam hand integrera nysvenskarna från Afrika, Asien och Främre Orienten. Dessa adrenalin- och testosteronstinna ofta unga män vill inget hellre än att gå ned i lön rejält, skaffa sig ett tråkigt lågstatusjobb med dålig lön och köpa sig en begagnad Volvo som inte imponerar på några brudar - sa man åtminstone förr. Och så finns det hela gråskalan debattörer där emellan.

Men pudelns kärna är att mycket få av dem som anslutit, eller kommer att ansluta, sig till något gäng har något egentligt incitament att göra något annat. Tills motsatsen är bevisad påstår jag att flertalet inblandade i gängkrigen inte kan varken tala eller skriva svenska mer än i bästa fall hjälpligt - och kanske inte något annat språk heller - åtminstone inte tillräckligt bra för att få några andra jobb än lågbetalda lågstatusjobb som varken imponerar på självkänslan, plånboken, brudar eller kompisar. 

I den andra vågskålen återfinns pengar, häftiga bilar, snygga brudar och förmodligen inte minst en häftig livsstil. En Glock i handskfacket gör att ingen hånar en för att man inte kan tala rent - åtminstone inte flera gånger. Det kan misstolkas för respekt och någon sorts status ger det naturligtvis. Mycket liten risk för att åka fast och ännu mindre risk för att drabbas av en längre tids fängelse avskräcker inte heller. Samma gäller för förhållandena i svenska fängelser. Man måste tillhöra eliten i det gamla hemlandet för att kunna leva under förhållanden lika goda som de i svenska fängelser.

Att ens offentligt föreslå att man kan prata ur nysvenskarna deras livsstil har verkligen något nästan gulligt efterblivet över sig. Ändå gör olika debattörer det utan att skämmas. Många gånger är de exempelvis riksdagsmän eller har andra höga positioner. Det säger oss naturligtvis mycket om varför det här problemet över huvud taget har uppstått. Man kan egentligen inte anklaga nysvenskarna för att de lever som de gör, när nationen länge verkar ha styrts enligt devisen ”fullast kör”.

Säga vad man vill om hårdare tag, men så länge man sitter i fängelse är man inte ute och begår grova brott. Åtminstone inte i andra länder. Jag förmodar att det även är en av idéerna med svenska fängelser. Samhället har kanske inte nått ut med informationen till de som ska utföra uppdraget?

Sätten som föreslås är många. Det som verkar saknas i debatten är dock det sätt som kan rycka undan mattan under den grova narkotikabrottsligheten och därmed indirekt mycken annan brottslighet, vilken drivs av behovet att dra in pengar till narkotika. Jag menar naturligtvis att förstöra lönsamheten i narkotikahandeln. Att se till att narkotika säljs fritt för självkostnadspris, som alla andra varor. Låt den fria konkurrensen trycka ned priset på narkotikan.

En sådan lösning har inte bara de som langar narkotika som motståndare. Många andra grupper i samhället som officiellt har andra drivkrafter har nämligen bakom kulisserna andra motiv. Vi har lagstiftare och höga byråkrater som inte bara på olika sätt drar nytta av att det pågår en hopplös låtsasjakt på narkotikahandeln utan även i en del fall till och med leder sådana organisationer. Vi har också en omfattande byråkrati som åtminstone tror sig om att bli arbetslösa om inte missbrukarna är ute och ställer till det för sig själva och andra. Det är något machiavelliskt över det hela. Den som vill ändra detta system, som alla säger sig vara emot, samtidigt som de alla drar nytta av systemet, har naturligtvis dem alla till motståndare.

Förr brukade det sägas, av narkotikalangningens beskyddare i hemlighet, att om man släpper knarket fritt kommer mängder av människor att knarka ihjäl sig med enorma sociala problem som följd. Det vill säga att man har låtsats att samhällets insatser mot narkotika skulle haft något annat syfte än att hålla uppe priset på narkotikan och därmed lönsamheten. Nu vet vi, att efter snart hundra år av samhälleliga strävanden att motverka narkotika-langning och -bruk har vi nått en situation som innebär att landet översvämmas av narkotika. Vilken svensk som helst, var som helst i landet, kan få tag i narkotika inom 15 minuter, enkelt, bekvämt hemkört, utan mer än helt försumbar risk för att åka fast.

Att släppa knarket fritt, och sälja det till självkostnadspris, kommer således inte att medföra att någon enda individ skulle få tag i narkotika, som inte redan idag kan få tag i narkotika. Men däremot skulle det leda till att den övriga brottsligheten, inkl inbrott, stölder, mord mm skulle minska kraftigt. Det är nämligen inte tillgången till narkotika som bestämmer om man blir narkoman. Det är ett beslut som var och en fattar själv och som förmodligen i hög grad bestäms av vilka värderingar man har fått med sig från barndomshemmet.

För att ändra denna absurda tingens ordning kommer vi således att som motståndare ha alla som drar nytta av den nuvarande ordningen, samtidigt som de låtsas vara emot den nuvarande ordningen.

Falun söndagen den 18 juni 2023

Mikael Styrman

.