Plötsligt en dag…

 .

…på försommaren var det stendött i och kring det kommunala knarkreservatet i Falun. Den utomordentligt värdefulla stolpskogen som det politiska slöddret stal av oss för att där ägna sig åt narkotikalangning var plötsligt öde. De frekventa motionärerna, med och utan narkomanernas och langarnas sedvanliga rekvisitahundar var nästan som bortblåsta. Kvar fanns bara en rännil av vad som brukar finnas. Helt borta syntes alla de vara som anlände med bil och sedan bara motionerade 5-10 minuter. Vad i helvete är det som har hänt, tänkte jag? Vad är detta?

Det skulle få sin förklaring. Av grannar hörde jag något senare att polisen skulle göra en ”drive” i området - som jag förstod det - för att möta grannskapets ökande oro över att den narkotikaförknippade kriminaliteten ökat i området.

Mycket riktigt. En vecka senare dök polisens krigsmålade hundbil upp några gånger i området, nära bostäderna, och hundförare med hund gick upp i den stulna skogen. Det var ganska uppenbart tyckte jag, att det inte handlade om att hitta vare sig langare eller narkotika. Det var show! Allt var till för att stilla befolkningens oro och återställa tilltron till polisen.

Jag visste inte det då, men jag har senare förstått att en stor del av anledningen till dessa plötsligt uppdykande åtgärder var att Falun, efter lång tids blundande av polis, åklagare och domare utvecklats till ett allt viktigare nav för narkotikahandeln, inte bara i Bergslagen utan och också främst för övriga norra Sverige. Nu gick det tydligen inte längre att blunda, utan man måste åtminstone låtsas göra någonting. Metoden man valde tycks ha varit följande:

1.

Först varslas de av polisbefäl drivna narkotikaligorna samt de som inte drivs av poliser, men av olika skäl åtnjuter polisiärt beskydd.

2.

Sedan budskapet nått ut och ingen med polisiärt beskydd riskerar att åka fast, skickas poliser med hund att mycket synligt visa befolkningen att polisen har ”tagit tag i situationen”.

3.

Boende informeras om att polisen bibehåller en högre vaksamhetsgrad bland annat genom att spaning sker med anonymt registrerade fordon. Sådär riktigt anonym är nog inte den övervakningen. Den är nog att betrakta som ”polis-anonym”. Det vill sig säga att den är osynlig för den aningslöse och ointresserade och ganska uppenbar för den initierade och intresserade betraktaren. Som spaningsåtgärd ägnad att förhindra eller klara upp brott är metoden naturligtvis värdelös. Som metod för att lugna befolkningens oro fungerar den möjligen. 

En konsekvens av metoden riskerar i vart fall att bli att langare och kurirer som tidigare skulle observerats av befolkningen genom sitt avvikande beteende, nu förklaras bort på grund av en naiv tro på att ”det nog är polisen”.

En metod som den ovan beskrivna och av polisen nyss genomförda fyller endast ett syfte, som delas av polisledningen på olika nivåer. Kriminella poliser och i synnerhet befäl i Bergslagen kan åberopa att ”vi har minsann haft en kampanj i området och den gav inget, följaktligen är alla påståenden om narkotikalangning överdrivna”. Den centrala polisledningen kan med hänvisning till Bergslagspolisens vedermödor även den gjuta olja på vågorna. Hederliga poliser som vet vad som pågår är som tidigare på grund av att polisen är en starkt patriarkalisk organisation förhindrade att påverka situationen. För dem gäller att hoppas att allmänheten inte begriper vad som pågår och vilken roll polisen egentligen spelar.

Successivt återgår sedan narkotikalangningen till det normala, må vara efter viss skärpning av rutinerna som gör att langningen inte är lika uppenbar. Det kan uttryckas så att polisen fungerar som langarnas couch och tipsar om vad som måste skötas bättre för att den till namnet kriminella verksamheten ska få fortgå.

Det här visar på svårigheten - för att inte säga omöjligheten - att upprätthålla polisens och rättsväsendets arbete sedan kriminaliteten slagit rot inom kåren, särskilt om det skett på hög nivå i organisationen. Vi har ju ingen från brottslingarna fristående organisation som utreder brottslighet inom polis- och rättsväsende. De får låtsas utreda sig själva, ungefär som rikspolischefen gjorde före och efter mordet på vice rikspolischefen.

I Sverige har vi i decennier hånat Italien för dess många och delvis parallella poliskårer. Det är inte helt lätt att veta om detta ofta i media bedrivna hån har sitt ursprung i ren dumhet eller om det sker med beräkning. Det kan nämligen ha sin grund i rädsla hos högt uppsatta brottslingar i det offentliga Sverige. Den italienska metoden är nämligen, rätt utförd, mycket verksam för att bekämpa korruption.

Det är inte konstigt om Italien, som i synnerhet förr, delvis på grund av sin långvariga kultur, periodvis varit hårt drabbat av korruption, också har utvecklat metoder att komma till rätta med korruption inom polis- och rättsväsende.

I svensk media och offentlig debatt blir följden att Italien oförtjänt stämplas som korrumperat, främst därför att de metoder de utvecklat leder till att brott inom polis- och rättsväsende ibland klaras upp. Sverige och svenskarna, det offentliga Sverige i synnerhet, intalar sig att eftersom inga korruptionsbrott klaras upp i Sverige ska det tolkas som att sådan brottslighet inte förekommer i Sverige. Åtminstone resulterar det i att svenskarna av sin omvärld stämplas som dumma i huvudet. Dummare än ryssarna. Då har ju ändå ryssarna det att skylla på att de i hundratals år dominerats av härskare som tagit livet av alla som kan tänka själva. Om man i hundratals år konsekvent dräper den intelligentare delen av befolkningen måste det rimligen, med tillämpad Darwinism, resultera i att den överlevande befolkningen blir allt mer korkad och de intelligentare allt färre. Men vad ska vi i Sverige skylla på när vi i hundra år har haft fria val men utnyttjat friheten till att välja politiker enligt devisen ”fullast kör”?

När vi nu har en situation som innehär att kriminaliteten tagit sig in polis- och rättsväsenden är det lönlöst att hoppas på att den ska försvinna av sig själv. I brist på annat finns alltid den italienska metoden, att bryta korruptionens makt genom att bygga upp parallella kårer som håller ordning på varandra. Det främsta hindret mot verksamma åtgärder är nog att våra politiker tror att vi är så korkade att vi inte begriper vad som pågår och att de därför kan tiga ihjäl frågan, allt medan samhället och den före detta rättsstaten sjunker allt djupare ned i den grova kriminalitetens träsk.

Vi är på väg med stormsteg mot ett samhälle i vilket en kriminell rikspolischef, på den grova organiserade brottslighetens uppdrag, kan driva en vice rikspolischef i graven utan att riskera vare sig åtal, dom eller andra åtgärder.

Falun söndagen den 2 juli 2023

Mikael Styrman

.