.
Den ena efter den andra tyckaren, som grävs fram från svenska institutioner för att delta i debatten om brott och straff, visar sig vara levande begravda på institutionerna - utan minsta kontakt med verkligheten.
De behandlar brott och straff väldigt endimensionellt. Enligt deras resonemang är det ett framgångsrecept och ett utslag av humanitet att döma 16-åriga mördare till ungefär ett års vistelse på låtsasinstitution. Enligt samma förljugna, eller möjligen förvirrade, synsätt är de efter ett års vistelse i låtsasfängelset färdigbehandlade och inte längre kriminella. Som om det kriminella livet tar slut efter ett år i låtsasfängelse…
Så ser inte verkligheten ut.
Verkligheten ser istället ut så att brottslingarna - i synnerhet de invandrade - betraktar svenskt rättsväsende och svensk kriminalvård utomordentligt raljerande och hånfullt. De tycker kort sagt att alltihop är ett skämt och identifierar genast det pajaseri som systemet verkligen utgör. Under permissionerna som även grova brottslingar får under sin vistelse på låtsasfängelserna begår de återkommande nya grova brott - naturligtvis. Vad är väl annat att vänta från människor som är fostrade till kriminella i släkter som varit kriminella i generationer, kanske i sekler?
När de så småningom kommer ut är de inte ett spår bättre. Helt opåverkade av det svenska samhällets lallande. Samma grova brottslighet och i förekommande fall samma mördande fortsätter efter låtsasstraffets avtjänande.
Följden av det system av låtsaspåföljder som svenska politiker skapat är således att den 13-16 åriga brottslingen som döms för mord är ute efter 1-2 år - senast - och begår nya grova brott, inklusive mord.
Skillnaden mellan rådande och alternativa synsätt är att med det system som nu präglar svenskt rättsväsende och kriminalvård hinner varje brottsling mörda flera gånger per decennium - även om han eller hon skulle åka fast varje gång - vilket de ju inte gör.
Om de istället döms till ”mellan tio år och livstid” och bara släpps ut efter särskild utskrivningsprövning, och vistelsen i fängelse i förekommande fall följs av obligatorisk utvisning, upphör mördandet på våra gator - och mycken annan brottslighet - nästan helt.
Vilken väg våra politiker väljer bestäms av om de har mer gemensamt med den grova organiserade brottsligheten eller med deras offer bland hederliga samhällsmedborgare och väljare.
Det är ett märkligt förhållande att ledande sosse-, MP, V och C-politiker - och kanske en del andra - upplever sig ha väldigt mycket gemensamt med grova gängbrottslingar, men bara känner förakt inför den grova brottslighetens offer. Det säger förstås väldigt mycket om vad det är för sorts folk som är partipolitiskt aktiva i Sverige. Det är i sig något som väljarna har anledning att uppmärksamma - efter hand som kriget fortgår på våra gator och numera även i våra bostäder.
I ett samhälle som är djupt påverkat av systemhotande grov brottslighet måste politikerna välja sida. Antingen är de på den grova organiserade brottslighetens sida eller så är de på den hederliga allmänhetens sida, som får samhället och dess institutioner att fungera.
Om politikerna väljer fel fortsätter den redan snabba marschen mot anarki.
Det här problemet löses inte med i huvudsak meningslös och resurskrävande avlyssning av medborgare som kanske skulle kunna tänkas vara kriminella. Det löses istället genom att plocka bort de som man mycket väl VET att ÄR kriminella från gatan.
Falun fredagen den 13 oktober 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar