Hallengren borde se sig i spegeln

 

NationalSocialdemokraterna skickar fram Lena Hallengren för att blanda bort korten efter förvarningen om de troligen förestående riktiga vägkatastrofer som haveriet på E22 innebär. För att skicka iväg Svarte-Petter angriper nu skamlösa NationalSocialdemokratiska politiker Väg- och Infrastrukturminister Andreas Carlsson. Men det är inte nuvarande, ganska nyligt tillträdda, ministerns fel att sosseriet i decennier bäddat för den katastrof på våra vägar vilken nu blir allt uppenbarare, för allt fler.

I decennier har en mix av politikens mutkolvar och politiska rundningsmärken dansat efter den bygg- och handelassocierade industrins bestickares pipa. Det har lett till att man under den heliga ”nollvisionens” täckmantel plundrat skattebetalarna, gjort vägarna oframkomliga och framgår det nu - gjort vägarna till dödsfällor. Det nya är att man inte riskerar dö för att trafiken går för fort utan för att trafiken står stilla.

Metoden som maffian använt sig av har i stort sett bedrivits på följande sätt:

Först har man använt entreprenadmaskiner för att rensa marken nära vägarna från säkerhetshot. Sedan det är gjort har man monterat sidostängsel, för att trafiken inte ska riskera att kollidera med de hot i vägens närhet som inte längre finns eftersom de har avlägsnats. För att ”förhindra mötesolyckor” har man sedan rest ett mittstängsel på en väg som är på tok för smal för en sådan lösning. För att lägga lök på laxen har även stora summor skattemedel förbrukats genom montering av sidostängsel. Allt detta sammantaget har av politiken och media i förening trummats ut som briljanta idéer, veritabla alexanderhugg mot döden på vägarna.

Det är bara det problemet att alltihop är verklighetsfrämmande och iscensatt - inte för att minska vägdödligheten - utan för att plundra det offentliga på skattebetalarnas pengar. Må vara att många rundningsmärken i politiken säkert kan ha trott att de gjorde stordåd till väljarnas fromma. Följden kommer istället för stordåd med största sannolikhet att visa sig ha blivit deras motsats.

Tyvärr är mittstängsel och sidostängsel inte någon lösning - istället förvärrar de problemen. ”Lösningarna” har torgförts som ett sätt att spara pengar genom att det allmänna skulle slippa bygga de något dyrare och mer utrymmeskrävande motorvägarna genom att istället bygga om vanliga vägar till mötesfria vägar. Nu blir det allt uppenbarare för allt fler att det istället kommer att bli mycket dyrare än att direkt bygga om vanliga vägar till motorvägar, eftersom det blir allt svårare att neka till att man på det beskrivna sättet inte bara har fått trafiken att stanna utan även har förvandlat vägarna till dödsfällor.

Det måste rimligen - för alla inblandade - ha varit uppenbart att om man bygger om vanliga vägar till mötesfria vägar med mitt- och sidoräcken kommer varje stillastående bil, vare sig den gått sönder, krockat, kört in i stängslen på grund av vattenplaning eller annat, kolliderat med vilt, fastnat på grund av snö eller is mm, komma att resultera i mycket stora trafikstörningar - för att inte nämna alla motorcyklister som nollvisionens visionärer med metodens hjälp strimlar i kontakt med stängslen. Det är nämligen inbyggt i konstruktionen att när något händer på 2+1-vägarna går det inte att närma sig orsaken till störningen med vare sig räddningsfordon eller bärgare utan stora åthävor, omfattande extraordinära åtgärder och stora säkerhetsrisker för räddningspersonal och andra. Alla sådana faktorer verkar helt ha ignorerats av vägbyggar- och väghållarcharlatanerna och nollvisionens visionärer. Vanligtvis räcker det inte med att trafiken i den störningsdrabbade körriktningen blir stående. Även mötande trafik utsätts för stora störningar och erforderliga resurser och kostnader för att skydda räddningspersonalen skenar. I alla led drabbas samhället av stora kostnader av en metod som dess påskyndare påstod att skulle spara kostnader.

Till detta ska nämnas att det finns andra nackdelar som säkert förvirrade ”visionärer” delvis kan ha betraktat som fördelar. Exempelvis blir följden av de allt för smala mötesfria vägarna att - vid tät trafik - kommer att råda en ordning som innebär att långsammast bestämmer tempot. När stockholmarna - som nästan aldrig kör bil och varav flertalet knappt kan köra bil - i synnerhet vintertid - sätter sig i rörelse i samband med alla stora helger och andra begivenheter, går det till på det sättet att längst fram finns en livrädd förare som begagnar sig av sin ”medborgarliga rätt att köra så sakta han eller hon vill, samlande på sig ibland flera kilometer långa köer. När den tvåfiliga omkörningssträckan infinner sig går alla bakomliggande bilar ut - samtidigt - som en bil - för att köra om bilen längst fram. Men ingen trycker på gasen. När en ibland flera kilometer lång tvåfilig sträcka är slut har bara några enstaka bilar lyckats ta sig förbi, vilket naturligtvis får köerna att växa och så småningom leder till omfattande olyckor vilka får trafiken att stanna helt.

Jag, och många med mig, som ibland tvingas trafikera exempelvis väg E4 norr om Stockholm, väljer vanligtvis mindre vägar, utan de trafikhinder som skapas av såväl mitträcken som av stockholmare. Man hör samtidigt på radions trafikmeddelanden vad som händer på E4:an. Trots att man måste välja en åtminstone 15-20 mil längre väg och kör försiktigt är man ändå framme 12-14 timmar tidigare än om man valt ”pulsådern” E4. Det känns ganska absurt att istället för att färdas på E4:an som till största delen var utmärkt - innan korruptionen och statens ljushuvuden förstörde den - färdas vi på mindre och tiotals mil längre vägar och är framme ett halvt dygn tidigare.

En annan - för alla som kör bil mer än någon gång per år - uppenbar följd av mitträckesvägarna är att trafiken koncentreras till ett mycket smalt parti av vägen, vilket ganska snart får vägen att se ut som två parallella diken - i synnerhet vid regn. Det underliggande bärlagret mals nämligen ned, i synnerhet av den tunga trafiken, och blir ganska snart till sand där hjulen går fram, vilket får körbanan att sjunka ned i spåren. Det drar ned hastigheten och skapar ändå vattenplaningsolyckor, eftersom stängslen gör det svårt att undvika sjöarna. En naturlig konsekvens av detta är att vägar som annars skulle varit i utmärkt skick måste byggas om i förtid, ibland flera gånger på den tid som en vanlig väg skulle hållit. Det beror på att all trafik koncentreras inte bara till samma fil, utan även till exakt samma spår.

Både mitt- och sidoräckena gör det svårare att se vilt som redan är på vägen eller på väg upp på vägen. Det räcker dock inte med galenskapen. Förutom att räckena skymmer är de numera försedda med en djungel av reflexer vilket gör det svårt eller omöjligt att se vilt i mörker. Förr - före reflexmutkolvarnas härjande - var det regel snarare än undantag att viltet upptäcktes genom att bilens lyse speglade sig i djurens ögon och man kunde uppfatta att, eller om, viltet rörde sig. I dagens läge, med ett skymmande stängsel, nedlusat med reflexer är det snudd på omöjligt att se viltet innan det smäller. Viltets ögon drunknar i reflexdjungeln.

Det är en paradox att den enda nytta som mitträcket kunde ha bidragit med - att hindra mötande bilar från att blända varandra - den har man undvikit att nyttiggöra sig.

Reflexerna skapar fler problem. Sannolikt styrt av mutor, är numera alla vägskyltar av reflekterande material, även de som innehåller sekundär, tämligen ointressant information och ändå är stora som fotbollsplaner, vars information dessutom upprepas ett flertal gånger. Skyltarnas starka reflexverkan tvingar bilisterna att blända av för att inte bli självbländade. I det läget ser föraren vägen och dess omgivning mycket sämre än med vanliga skyltar. Det man låtsas att är en trafiksäkerhetshöjande åtgärd är därför dess motsats. Det enda som blir bättre med dessa reflekterande skyltar är sannolikt mängden mutor och förmåner till inköpare och projektörer. Dessutom skapar överutnyttjandet av reflexer felaktiga incitament hos bilisterna. Dåligt ljus belönas och bra ljus bestraffas.

Till kostnaderna för att bygga mötesfria mitträckesvägar ska naturligtvis läggas kostnaderna som följer av att man först bygger om vanliga vägar till mötesfria vägar och strax därpå kommer att tvingas bygga om de mötesfria vägarna antingen till vanliga vägar eller till motorvägar, för undvika de katastrofer som mitträckesvägarna riskerar orsaka.

Stängslen å sin sida, som också presenteras som vägen till paradiset, kan faktiskt vara just det - bokstavligen. Motorcyklister som kommer i kontakt med stängslen blir vanligtvis strimlade. Det må vara att antalet frontalkollisioner förmodligen minskar, men de upphör inte. Både personbilar, lastbilar och bussar kommer återkommande flygande över stängslen in i mötande trafiks fil. En följd av stängslen är att man inte kommer undan ens om man i god tid ser vad som är på väg att hända. Stängslen gör det omöjligt för mötande eller annan trafik att väja undan från en annalkande fara.

Den här ”Korruptionens Mekka” som hela cirkusen med de mötesfria 2+1-vägarna har inneburit, och fortsätter att vara, dränerar statens väganslag och ineffektiviserar och fördyrar flertalet andra samhällssektorer. Någon drabbas i slutänden alltid av kostnaden för att trafiken står stilla.

Ska det byggas mitträcke ska det vara minst 2+2 filer. Sidoräcke ska inte byggas alls längs vägar där vägsidorna redan är rensade från farliga hinder. Kostnaderna för drift av 2+1-vägar, ställd i relation till ombyggnad av redan befintliga 2+1-vägar med mitträcke till 2+2, bör utredas. I samband med kan man förvänta sig hög grad av otillbörlig påverkan av utredningens slutsatser. Sannolikt gör de höga driftskostnaderna för 2+1-vägarna det fördelaktigt att bygga om dem. Det är den ekonomiska sidan av saken. Därtill ska läggas den mänskliga respektive politiska effekten av det som riskerar hända när vägnätet inte råkar ut för en lokal snöskur utan ett mer utbrett, regionalt eller nationellt snöväder. Sådant händer som bekant och det kan hända flera gånger, till och med samma vinter. Om vi inte kan klara en lokal snöskur över E22 - hur ska vi klara regionala eller nationella väderpåfrestningar? Går det att skylla på naturkrafterna när problemet är skapat av politiken och dessutom mot bättre vetande?

Det finns en tydlig tendens till att skylla problemen på E22 m fl vägar, vilka görs oframkomliga vid snöfall, på utländska långtradare med dåliga däck. Helt fel är det inte även om också svenska långtradare kan ha dåliga däck. Problemet är av förklarliga skäl mycket större på utländska långtradare eftersom de som regel mer sällan är utsatta för snö och däcken därför generellt är sämre och förarna är dåligt skickade att köra på snötäckta vägar. Det är dock inte de utländska förarna och deras långtradares fel att den svenska staten tillåter dem att köra i Sverige vintertid med dåliga däck. Jag vet inte varför svenska myndigheter inte gör sitt jobb? Kanske skyller man på någon avsiktlig vantolkning av något EU-direktiv? Kanske är det bara ett utslag av slöhet, slapphet och likgiltighet? Enklaste boten är troligen att byta några oduglingar mot befattningshavare som kan och vill sköta sitt jobb och därefter konsekvent låta långtradare med dåliga däck vintertid vända i hamnen eller vid brofästet.

En sak som jag tror att man inte vill uppmärksamma från svenska myndigheter och svenska väghållare är att vägar som har både mitträcke och sidoräcke inte precis är byggda för att plogas - inte ens under gynnsamma förhållanden - inte ens utan att det står bilar i vägen. Som medborgare är det nästan lite fascinerande att en sådan lösning ändå genomförs i Sverige - och att man går ”all in” är ju inte mindre fascinerande. Säkert behöver man inte vara helt efterbliven för att genomföra något sådant - men nog måste det underlätta.

Man kan tycka att det är ganska förbluffande att man på hög nivå i Sverige inte har begripit att det inte går att ploga vägar som är blockerade av stillastående fordon. Fast å andra sidan - varför skulle man begripa det om tillvaron utgörs av att sitta inomhus vid ett skrivbord i Stockholm, samtidigt som man undviker att gå ut om det blir dåligt väder?

Man borde inte både få vara idiot och bestämma hur vägar ska byggas. Det är ju nog så olyckligt att så mycket som en majoritet av beslutsfattarna sällan färdas på vägarna annat än i baksätet och endast i undantagsfall i förarsätet. Men det är väl svårt att göra något åt den saken i en demokrati, annat än att möjligen begränsa sig till att rösta på personer med självkritik, vilka inser sina egna begränsningar.

Det är minst sagt motbjudande att Lena Hallengren nu går ut och skyller de problem som skapats av tidigare regeringar under decennier på en nytillträdd infrastrukturminister. Det är faktiskt ganska samvetslöst. Hon borde nog se sig i spegeln - för spegel tycks hon ju ha. Det har hon ju varit väldigt noga med att upplysa oss andra om.

Falun fredagen den 19 januari 2024

Mikael Styrman

.