Spårspringet - ett symptom

 .

Spårspringet är inte vårt största problem. Men det är ett symptom som pekar mot tillståndet i riket och den rådande kursen. Det var förr ett ganska okänt begrepp i Sverige. Numera är det en ständig plåga, särskilt i tättbefolkade delar. Fenomenet gör det svårt att få alla delar av samhället att fungera. Människor - ackumulerat i tusental - sitter i timtal och väntar längs spåren i stillastående tåg. De kommer för sent till jobbet, till skolan, för sent för att lämna eller hämta barnen från dagis, de missar möten, kan inte öppna sina butiker i tid, missar flyget, båten, eller anknytande tåg. Ibland tvingas man övernatta på hotell eller på jobbet, med allt vad det åstadkommer i hemmet.

Polisen gör utsiktslösa, nästan tafatta försök att stävja spårspringet. Men naturligtvis drunknar spårspringets konsekvenser i mord, sprängningar, gruppvåldtäkter, mordbränder och knarklangning mm.

Snart på en tågstation nära dig?

Media rapporterar avmätt och pliktskyldigast, närmast ängsligt om saken. Journalister vill ju inte bli utpekade för att vara rasister. En av den svenska journalistikens viktigaste uppgifter - nästan ett kall - är ju att ta varje chans att anklaga andra för att vara rasister. Den förmodligen viktigaste förklaringen till spårspringets uppkomst och svårigheterna för media att hantera problemet är att sosseriet, miljöanarkisterna och en hel del andra stollar i politiken, under kort tid har importerat två miljoner människor från tredje världen - allt för att hålla sig själva kvar vid köttgrytorna. Det skulle förmodligen inte behövt vara något stort problem - om saken hade skötts på ett kompetent sätt. 

Tyvärr har immigrationen skötts utomordentligt ansvarslöst och dessutom till stora delar med kriminella förtecken. Människor - förmodligen inte sällan grovt kriminella - har välkomnats till Sverige utan att behöva styrka sin identitet, utan att kunna varken läsa eller skriva och utan att kunna svenska. Mörkertalet är stort, men det mesta talar för att många som inte varit släkt med någon som kunnat hjälpa dem, har fått köpa uppehållstillstånd och medborgarskap, fortfarande utan att kunna ett ord svenska. Frågorna och deras handläggning och eventuell utredning är tabu. Polisen - som i en fungerande rättsstat skulle bringa ordning i frågan - gör stora lovar runt ärendena, med förmodligen olika välgrundad ängslan för att deras anställning och anställningsvillkor skulle sättas i fara, om de intresserade sig för sosseriets ansvarslösa import av röstboskap.

Det kan inte ha varit någon hemlighet för någon som lyckats ta sig till riksdagen, regeringen eller verk och departement hur det skulle komma att gå. Men alla svenska intressen har fått stå tillbaka för att säkra nationsocialdemokratiska brottslingars plats vid köttgrytorna.

Vi vet ännu inte hur mycket pengar det här kommer att kosta svenska folket. Sannolik handlar det om hundratals miljarder och det kommer att kosta befolkningen mer än någonting annat som svenskarna drabbats av i modern eller historisk tid. Lika lite vet vi hur många svenskar som kommer att få sina liv förstörda, sina hem sprängda i luften, sina döttrar och fruar gruppvåldtagna eller få familjemedlemmar mördade av grovt kriminella psykopater och deras avkomma, varav ingen någonsin borde släppts in i landet - för att inte tala om alla pensionärer som kommer att måsta hålla sig vid liv ätande kattmat. Allt för att hänsynslösa - framför allt - nationalsocialdemokratiska banditer bara månade om sig själva.

Den här uppenbart uppsåtligt ansvarslösa hanteringen av migrationen är så grov att det måste vara möjligt att utmäta ansvar. Hittills begränsar regeringen åtminstone synligt sig till att försöka plocka upp bitarna av det som återstår av Sverige och förhoppningsvis rädda en del av pensionerna ”för de som byggde Sverige”. Vi dömer människor, företrädesvis för spioneri, till mångåriga fängelsestraff, för saker som jämförelsevis är att betrakta som smärre försummelser. Men för det här landsförräderiet, som skadar nationen och folket, mer än alla spionerifall tillsammans, sedan tidernas begynnelse, ska det inte vara möjligt att utmäta ansvar. Det är inte rimligt.

 

Det här måste hanteras för att återuppbygga förtroendet för rättsstaten och förhindra att liknande återupprepas. Om det inte sker fortsätter Sverige av allt att döma i utförsbacken som leder till anarki. Där väntar en tillvaro som kan få befolkningen att tänka tillbaka på hur bra det var, när det bara mördades, sprängdes och gruppvåldtogs några per dag.

Falun onsdagen den 6 mars 2024

Mikael Styrman

.