Klimatet och politiken förr och nu

 .

Idag verkar det finnas relativt stor uppslutning kring teorin att klimatet är på väg att ändras mot varmare och att det är människan som har orsakat det. Att en nästan enig forskarvärd lutar åt det hållet säger egentligen så mycket. Som så mycket annat styrs forskarnas offentligt försvarade åsikt inte så mycket av vetenskapliga insikter och empiriska rön utan mer av rädsla. Rädsla för att försvara fel åsikt, tillhöra minoriteten, och riskera att bli mobbad och karriärmässigt motarbetad av den okunnigare mobben. Den rädslan är inte ogrundad. Mobbning är en av människans favoritsysselsättningar och den finns i alla samhällsskikt och sammanhang.

Lika beslutsamt som forskarna tidigare avvisade alla teorier om skenande klimat när majoriteten var av den uppfattningen, lika beslutsamt försvarar man nu teorin om att människan får klimatet att skena, eftersom det har skett en glidning i majoritetsuppfattningen, driven av en påtaglig mediakampanj. Paradoxalt nog har båda ställningstagandena grundat sig på samma skäl. Rädsla driver forskare att anpassa sig till majoritetsuppfattningen. Det säger oss väldigt lite - nästan ingenting - om vart klimatet är på väg och varför.

I debatten idag tenderar man att behandla frågan om sambandet mellan CO2-halten och Jordens temperatur och klimat, som om sambandet är inte bara enkelt och linjärt utan CO2-halten dessutom är näst intill allenarådande för klimatet. Det sägs inte rent ut, men bland den breda allmänheten uppfattas Jordens klimat som stabilt och att mer än små variationer och avvikelser är onormala och utgör undantag. Få uppfattningar är förstås mer felaktiga. Jordens klimat är förmodligen aldrig stabilt. Det är förmodligen alltid i rörelse och pendlar eller wobblar mellan ytterligheter, därutöver även påverkad av ovanliga eller utifrån kommande händelser.

Det är också ganska tydligt att när forskarvärlden, eller de tongivande individer och organisationer som påverkar den, väl har satt ner foten någonstans, tenderar man att inte överge den rådande uppfattningen förrän den dels är bevisad felaktig och dessutom är uppenbart obsolet och det sker som regel inte heller förrän långt därefter.

Det är inte bara förhållningssättet till klimatet som beskriver en sådan ändringsfientlig process. Det där ibland nästan lite komiska fenomenet kan iakttas i olika sammanhang. Utöver frågor som har anknytning till klimatet finns liknande även i fråga om exempelvis arkeologi.

Länge har man haft en uppfattning om människans civilisations historia som väldigt kort. Den har bara sträckt sig några tusen år tillbaka i tiden. Nu talar mycket för att vi är på väg mot en uppfattning som innebär att människans historia sträcker sig över minst en istid, kanske flera. Därtill är man nödd och tvungen. Pusslet av förhistoriska lämningar går inte ihop annars.

Det leder mot bland annat följande förändringar:

Egyptens pyramider - åtminstone delar av dem - kommer sannolikt att visa sig vara olikåldriga i så måtto att de delvis har sitt ursprung före senaste istiden och att de sedan återanvänts och byggts på efter senaste istiden av mer sentida civilisationer.

De begravda tempel och underjordiska städer - bland annat Derinkuyu och Göbekli Tepe - som man numera vet att finns i betydande mängd i Turkiet, trodde man tidigare att var endast några tusen år gamla. Antingen trodde man det, eller så var det en anpassning till politiska önskemål. Numera är åldersbestämningen satt i rörelse och kommer sannolikt att landa i att nämnda lämningar har sitt ursprung i vart fall före senaste istiden. De är svåra att åldersbestämma eftersom det saknas organiskt material i dem som skulle kunna visa hur gamla de är. Dessutom är det inte säkert att organiskt material skulle svara på frågan, utan istället bara svara på när de senast varit i bruk av någon civilisation.

Det forntida Egyptens delning i ett övre och ett nedre Egypten, som man haft svårt att greppa, kommer att visa sig bestå av fler delar och är på väg att få sin förklaring. Den nedersta delen av Egypten är ännu outforskad eftersom den har blomstrat under i vart fall senaste istiden och numera är begravd under Medelhavet. I Nedre Egypten, den del av Egypten som är närmast Medelhavet, men över havsytan, finns med största sannolikhet lämningar både från tiden efter senaste istiden och från tiden före senaste istiden. Övre Egypten, ungefär från Luxor och uppåt längs Nilen, är den del av den Egyptiska civilisationen som överlevt och blomstrat när havets yta nått sitt maximum, strax under Luxors nivå, efter troligen senaste, men åtminstone efter en tidigare istids avsmältning.

Forskarna letar förtvivlat efter spår av den meteorit som med nu förhärskande uppfattning i forskarvärlden tros ha utplånat dinosaurierna. Den har inte stått att finna. Det har av en del förklarats med att den antingen är dold under havet eller att den träffade inlandsisen eller att det inte var en utan istället flera meteoriter. Jag tror inte att man kommer att finna den, av den enkla orsaken att den förmodligen inte har funnits. Visst har det slagit ned mängder av meteoriter på Jorden genom åren och visst har de både lämnat spår och ställt till skada. Men de har förmodligen inte utrotat dinosaurierna. Det är istället Jordens långsiktiga förändringar eller variationer i klimatet som har utrotat dinosaurierna. Processen har dessutom knappast bestått i att de har utrotats genom en plötslig händelse eller ett snabbt förlopp. Snarare har de förändrats, anpassats till ett föränderligt klimat. I vart fall har de inte utrotats genom en plötslig händelse. Mer troligt är att det varit en process som omfattat betydande tid.

Problemet med att som nu låta CO2-halten snart styra allt mänskligt liv är att man förmodligen inte kan skilja på orsak och verkan. Visst har CO2-halten säkert varierat över tid men det är inte nödvändigtvis förklaringen till att Jordens klimat varierar över tid. I vart fall är det inte den enda förklaringen.

Nu har mänskligheten förlorat kontrollen över sin numerär. Tekniska landvinningar har gjort det möjligt för allt fler människor att överleva och fortplanta sig. Det har sannolikt mycket större betydelse än användandet av fossila bränslen i sig. Vad värre är: de närmast panikartade, och inte så lite svamliga, åtgärder som nu vidtas för att minska användningen av fossila bränslen är förenade med negativa effekter på klimatet som sannolikt vida kommer att överstiga de fossila bränslenas effekter. Det beror på att man intensifierar en mängd industriella processer för att på kort tid skrota fullt funktionsdugliga bilar och övergå till elbilar. Övergången till elbilar som nu tycks utgöra färdriktningen kommer därför att gör mer skada än nytta, särskilt som de avses äga rum under mycket kort tid. Dessutom kan det liknas vid att såga av den gren som mänskligheten sitter på. Den rovdrift som nu startar på Jordens mineraler kommer att ställa till ett elände för kommande generationer - utan att skapa någon fördel för nu levande generationer som motiverar åtgärderna.

En viss tröst kan vi trots allt kanske känna i att mänsklighetens fåfänga ansträngningar att påverka klimat och CO2 inte kommer att lämna större spår efter sig än en piss i Mississippi. Vi lever med en livsstil som Jorden måhända skulle kunna föda om mänsklighetens numerär inte blev större än någon enstaka miljard. Vi är nu ungefär åtta miljarder och försöker bibehålla samma livsstil, vilket inte är möjligt utan att livsbetingelserna kommer att ödeläggas för en betydande del av mänskligheten. Endast i Sverige är man tillräckligt enfaldiga för att tro att en befolkning uppgående till åtta miljoner, som i Sverige, kan förändra klimatet för åtta miljarder människor som håller en helt annan kurs. Det vill säga merparten av de stora ”klimaträddande” omställningarna som politikerna och lycksökarna som mjölkar politikerna nu driver är bara svammel. Eller egentligen inte svammel. De är väldigt funktionella utifrån lycksökarnas eget kortsiktiga perspektiv. Men utifrån perspektivet att rädda mänskligheten från klimatförändringar är det bara svammel.

Morgondagens klimat blir vad som följer av de svängningar i Jordens klimat som alltid präglat Jorden och som kommer att fortsätta att göra det, oavsett vad inbilska människor i Sverige må tro om sin egen betydelse för världsalltet.

Inget blir bättre av en meningslös rovdrift på mineraler, förtida skrotning av fullt fungerande bilar och en forcerad övergång till elbilar som i vart fall under de första 10-15 åren förvärrar situationen, istället för att förbättra den, och som därefter bara ger blygsamma förbättringar. Förbättringar som kanske aldrig balanserar de försämringar som tillverkning av elbilarna och förtida skrotning av fossildrivna bilar åstadkommer.

Det vi bör göra är istället att tillämpa sunt bondförnuft under ordnade former. Man skrotar inte fungerande bilar. Man gör inte, eller gör åtminstone färre, onödiga resor. Man bor inte i en stad och jobbar i en annan stad. Man bor inte ens på ena sidan av staden och jobbar på den andra sidan av staden. Man gör som man gjorde förr. Man bor nära sin arbetsplats. Man kajkar inte livsmedel och kläder mm från ena sidan av jordklotet till den andra.

Problemet är inte att det görs för lite för att rädda klimatet. Problemet är istället att alltings syfte är bibehålla en ohållbar industri- och konsumtionsstruktur. Politikens målsättning är uppenbarligen - även om ingen säger det - att på industrins begäran förmå människor att köpa mer bilar än de behöver och att göra det oftare än det behövs. Det syns exempelvis mycket tydligt nu när den tyska bilindustrin lobbar hårt för att EU ska tvinga Europas bilägare att skrota sina bilar i förtid, syftande till att måsta köpa nya bilar i förtid. Det är inte ägnat att rädda varken klimatet eller mänskligheten. Det syftar bara till att skapa kortsiktiga fördelar för en bilindustri som är allt för stor och bygger allt för många bilar med programmerat åldrande. Det vill säga bilar som byggs för att bara hålla några år. En destruktiv industri är inte mänsklighetens räddare. Den är döden i kista för mänskligheten. Det är för övrigt inte bara den tyska bilindustrin som är, eller är på väg att bli, samhällsfarlig. Även svenska Scania har hoppat i galen tunna och bygger en fabrik för eldrivna lastbilar som det inte finns efterfrågan för och som det inte finns vare sig elproduktions- eller distributionsanläggningar för att driva. Om bilfabrikers företagsledningar fattar klantiga beslut ska de ta konsekvenserna av det. Inte tvinga bilägare att göra mer galenskaper. Scania exempelvis kan ju börja med att rensa ut odugliga chefer som fattar verklighetsfrämmande investeringsbeslut.

Falun söndagen den 12 maj 2024

Mikael Styrman

.