.
Under 1960-1970-talen var det ganska poppis - framför allt bland ungdomar - att vara kommunist, eller åtminstone påstå sig vara kommunist. Det var nog för många mest ett sätt att manifestera sin egen märkvärdighet. Det gav också upphov till en hel del lustigheter i andras ögon.
Om rödvinskommunisterna - som de ibland kallades av andra - brukade man skoja på lite olika sätt. Bland annat sa man att den som inte var kommunist vid tjugo års ålder inte hade något hjärta. Vidare att den som inte hade ändrat sig till fyrtio inte hade något förstånd.
Skoningslösa inre strider skakade återkommande de svenska kommunisterna, genom vilka man försökte bena ut vem eller vilka som var mest bokstavstrogna och renläriga kommunister. Det ledde till att kommunisternas partier tenderade att klyvas titt som tätt. Eftersom kunskap om kommunismens hemskheter i längden inte gick att förtiga, blev kommunismen allt mindre rumsren - i andras ögon. Kommunistpartiet bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) för att förtydliga att man var ett Kommunistparti ”soft” som kunde tilltala bredare väljarskaror. Det tilltalade inte den mer hårdföra Moskvatrogna gruppen varför partiet klövs i VPK och APK, Arbetarpartiet Kommunisterna, för att de senare kände ett starkare behov av att manifestera sin renlärighet. De ville också framstå som arbetare. Det var mycket fint på 1960 och 1970-talen - att vara arbetare och kommunist - jajamän!
Rödvinskommunisterna, det vill säga de lite yngre och finare revolutionsromantikerna, lät sig inte nöjas med det. Strax efter ovan nämnda bildades KFML, Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna som inom kort klövs igen varvid KFML-R bildades. Samma harang som tidigare, men nu med tillägget R för Revolutionärerna, för att manifestera att man var mer renläriga och blodtörstiga än de vanliga Marxist-Leninisterna. Efter en tid sprack även de genom att KFML-R Clarté bildades - ännu finare, ännu mer blodtörstiga och hänsynslösa än de andra, mer kälkborgerliga kommunisterna. Självklart var konstnärer, skådespelare och andra arbetsskygga lösdrivare - varav en del hade viss konstnärlig begåvning - överrepresenterade bland dessa. Samtidigt som man ville bli försörjda utan att arbeta markerade de sitt avståndstagande till dem som försörjde dem.
När det gick som vildast till med partiklyverierna brukade man skoja om att kommunisterna förökade sig snabbast genom delning.
I bakgrunden spökade hela tiden de ryska utrensningarna och de tyska och italienska kommunisterna som i sina extremaste former övergick att bli uttalade och handlingskraftiga anarkister som mördade, kidnappade och sprängde folk i luften. Bland annat hade de tyska bröderna och systrarna långt gående planer på att kidnappa Anna-Greta Lejon, som var minister då. Från anarkisterna är steget dock inte långt till den dolda grova brottsligheten. Det här var innan den svenska grova organiserade brottsligheten hade infiltrerat polisen i så hög grad att man importerade förbjuden avlyssningsutrustning m m. I kölvattnet på det som kom att kallas Ebbe Carlsson-affären framkom att den socialdemokratiska maffian hade infiltrerat polisen och använde infiltrationens fördelar till att dölja sanningen bakom Palme-mordet. Över lag var svenskarna aldrig lika extrema som de tyska anarkisterna - dock med undantag för att man mördade en statsminister, vilket var mer än tyskarna åstadkom och vilket resulterade i en mörkläggning som alltjämt är rådande, i väntan på att de sista levande av de ledande inblandade ska sparka tomt.
Vi får därför vänta - åtminstone ännu en tid - innan det offentliga Sverige erkänner sambandet mellan den offentliga nationalsocialdemokratiska lögnen att man hade förbjudit vapenexporten och den mindre offentliga sanningen som innebar att brottslingarna utnyttjade det skenbara förbudet till att pressa vapenindustrin på mutor och samtidigt själva anvisade metoder för att kringgå det skenbara exportförbudet, vanligtvis via Östtyskland. Behovet av hemlighållandet blev naturligtvis inte mindre av att hemlighållandet och dubbelspelet resulterade i mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, journalisten Cattis Falck och hennes väninna Lena Gräns samt mordet på Olof Palme. Alla morden mörklagda av en genomkorrupt polisledning, en underdånig kår och ett dito rättsväsende.
Nu verkar kommunisterna - för att nu återvända till dem - åter längta tillbaka till sitt ursprung. Omfattande riktad invandring av kommunister från varmare länder verkar sätta fart på klyveriet igen. Alla verkar inte tilltalas av att kommunistpartiet kallar sig Vänsterpartiet och leds av en kälkborgerlig tjej med invandrade anor vilken gjort partiet till stödparti åt allehanda ”borgarbrackor” och vilken leder partiet tillsammans med andra tjejer och helt tycks ha glömt bort den revolutionära glöden.
Falun torsdagen den 9 maj 2024
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar